Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
grund för människorna: urinvånarna (ett par
av dem känns igen från "Stor Sand"), den egna
familjen och de andra sommargästerna. Man
förstår att Hasse Z. helst dröjer vid de första
åren, tiden omkring det första världskriget.
Skärgårdsbefolkningen levde i en ännu orörd
värld. Det var ingen brist på särpräglade
personligheter bland dessa gubbar och gummor
som enligt författarens försäkran kunde leva hur
länge som helst bara de inte råkade ut för
varmbad. Och sommargästerna var sådana kvicka,
glada och goda människor som Hanna och
Georg Pauli, J. A. G. Acke, Rikard Lindström,
Henning Berger, Anna Lindhagen och
naturligtvis Hasse Z. själv. Denna sorglösa värld bortom
ångest och vånda har han fått att leva upp igen,
framför allt med stöd av ett tydligen outsinligt
anekdotmaterial. Vem kan för resten bättre än
Hasse Z. teckna porträtt och dra upp
tidskonturer enbart i anekdotens antydande form?
"Lurgatan 5 med omnejd" ger i anspråkslöst
format det stockholmska sommarnöjets historia
kring ett skede som sena tiders barn måst täcka
med tomma abstraktioner. Man bör gå till den
boken för att avläsa de lyckliga årens
sommarpuls, för att få veta vad som dolde sig bakom
begrepp som aktersalong, punschveranda eller
societetshus.
Att möta dessa solmättade minnesbilder från
"les beaux jours d’Aranjuez" i höstrusket 1944
förtätar ytterligare det vemod som strålar ut från
dem. Världens korta sommarlov tog ett brått
slut. Även den lilla sommarön fick spegla krigets
verklighet i en skärva; Utö måste upplåta mark
till skjutfält åt pansarvapnet, idyllen fick en
granne med kännbart vassa armbågar.
Men det finns ting, enkla och gripbara, som
krig och omvälvningar inte kan komma åt.
Boken mynnar ut i ett perspektiv som är
karakteristiskt för Hasse Z:s ljusa framtidstro:
’"Men jorden lever och ur dess mull spirar en
ny vår. Då drar en sval havsvind åter genom
blommande fruktträn, då lyser tulpanerna och
påskliljorna under de knoppande björkarna på
vårt gamla Kråkebo, där vänliga händer redan
stoppat ned de små lökarna." Staffan Andræ
Den osynlige läsaren
Margit Abenius: Kontakter. Bonniers 1944.
8:50.
Margit Abenius’ första essaysamling är
fram-destillerad ur många och lagrade ingredienser
och det behöver givetvis inte sägas att den till
råga fyller det krav hon själv ställer på essayer,
nämligen att de ska tåla att läsas om. Om man
kort vill karakterisera dem kan man inte göra
bättre än att citera författarinnans eget uttalande
om den äldre kollegan, föregångerskan och
"fria anden" Klara Johanson: "Hennes
författarskap får sin originella prägel genom att på en
gång vara litteraturforskning och bikt —
intensiv, skyggt återhållen, fördold bikt, den intima
karaktären av personliga upptäckter, äventyr och
kärleksupplevelser."
Som kritiker är Margit Abenius rikt fasetterad
och sammansatt, positiv och generös, ridderlig
och djupt ansvarsmedveten; i likhet med läkaren
är hennes första princip att inte skada, och hon
delar inte den rädsla som många kritiker visar
för att "förstå för mycket" hos ännu inte
officiellt kanoniserade författare. Hon har sinne
både för det exklusiva och det naiva, för bok-
cellens tjusning, för elfenbenstornets faror och
dessutom för sund och upplysande pedagogik.
"Konsten att skriva är konsten att finna den
osynlige läsaren", heter det hos Margit Abenius
i en både spirituell och djupt personlig essay,
där hon klargör vilka krav som författaren och
den ideale läsaren kan ställa på varandra. Den
osynlige läsaren kan ha många skepnader, men
framför allt behöver han vara en god lyssnare.
"Det är min privata tro att ingen skapelse på
handlingslivets eller konstens område kan ske
utan en hemligt stark förvissning i själen, att
någonstans i universum finns ett du och en
vibrerande resonans", heter det i det väsentliga
och intensiva lilla stycke som behandlar
lyssnarnas betydelsefulla roll, när det gäller att
skapa en produktiv atmosfär för den äkta och
ursprungliga dikten. Margit Abenius själv vill som
kritiker inte i första hand vara domare och
ut-mönstrare utan just den vibrerande resonans,
som kan uppfånga den skapelseakt, som döljer
sig i varje väsentligt konstverk.
Ett annat särmärke för Margit Abenius är att
hon som kanske ingen annan har frigjort sig från
903
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
