Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
manér av indiansk dödskult — skulle bilda
en grogrund för ständigt återkommande
amerikanska tragedier och puritanska kriser av för
oss svårförståelig karaktär. En stor procent av
det vi vant oss att betrakta som typiskt
amerikanskt förefaller oss på något vis sterilt. Man
behöver bara peka på en annan av tidens stora
puritanska — och antipuritanska — diktare:
T. S. Eliot. Mellan hans Gerontion och Faulkners
pastor Hightower finns en inre frändskap.
Erik Lindegrens översättning är fullt i nivå
med originalet. Gunnar Ekelöf
En betydande roman
Arthur Koestler: Domens dag. Översättning
av Töre Zetterholm. Tiden 1944.
8:50.
"Folk tänkte sig skräckväldet i abstrakta,
politiska ordalag eller på det idealiserade sätt, varpå
målarna framställde helgonens martyrium",
skriver Koestler i sin märkliga, till svenska
översatta roman "Domens dag". "De tänkte sig det
inte i det levande köttets ordalag. De talade
högtravande om mod och trofasthet, fastän Kristus
själv glömt båda, när han i köttets förtvivlan
ropat, att Gud hade övergivit honom. De talade
om lidandet liksom pryda präster talar om
kärlekens sakrament. De var blyga för köttets lust
och okunniga om köttets förtvivlan." Koestler
vill själv som diktare inte slå in på den vägen.
Tortyrscenen i "Domens dag" fördöljer
ingenting av köttets tragedi och förnedring, och
avsnittet "Blandad transport" ingenting av
grymhetens avgrunder. Du ska erfara pinans väsen,
du ska borra dig in till dess rot, du ska se och
känna den — det är romanens lidelsefulla
konstnärsvilja. Men Koestlers förhållande till sitt
ämne är rent: där finns varken lystnad eller fasa
i greppet, två ting som annars ofta hör ihop.
Det yttre förloppet i kort sammandrag: Peter
Slavek, ung man från Mellaneuropa, ideell
kommunist som har suttit i koncentrationsläger men
lyckats fly, hamnar i landet Neutralia. Han
prövar under någon tid flyktingarnas rotlösa,
fantastiska tillvaro i den stora genomfartsstaden.
Han förälskar sig häftigt i en ung kvinnlig
flykting Odette, men när deras
kärleksförhållande efter tio dar avbryts genom att Odette får
pass till Amerika, drabbas han av ett
nervsammanbrott och förlamas i ena benet. I sin
hjälplöshet blir han omhändertagen av
psykoanalytikern Sonja Bolgar, också en flykting på väg
till friheten, som har känt honom som barn och
alltid betraktat honom som ett neurotiskt fall.
Peter genomgår under Sonjas överinseende en
psykoanalytisk kur som leder till hälsa. Han blir
fri och ystert kvicka författaranlag börjar porla
ur hans inres källor. Sonja hoppas att han ska
ta sitt förnuft till fånga och börja ett nytt liv
i frihetslandet. Peter stiger också ombord på
frihetsskeppet, men i sista stund är det något inom
honom som vägrar: han kastar sig i land och vi
återfinner honom till sist som fallskärmshoppare
på den allierade sidan.
Frågan gäller nu: Varför hoppade Peter
i land? Man kan säga att hela boken utgör ett
svar på den frågan, ty den formar sig i själva
verket till en skarpslipad undersökning av
heroismens väsen. Utifrån tedde sig Peter Slavek
som en hjälte, men analysen avslöjar innersidan
av hans hjältemod. Vi ser honom som den
ständigt skuldbelastade som alltid är driven av ett
obestämt begär att försona något, alldeles
oavsett den objektiva verklighetens språk. Hans
kommunism har varit utan hjärta och
genomlidandet av tortyren har skett mindre på grund
av hans saklidelse än av en obscen lust till
martyrdöden. Bakom maskerna spåras alltid trotset
mot familjens kvava förtryck — mot faderns
brutala och moderns mjukt kvävande välde.
Analysen leder fram till den obefläckade
skuldförnimmelsen, till den aldrig insedda och aldrig
erkända skulden, och den är, i fallet Peter Slavek,
Kains skuld.
Detta psykologiska drama — då själen blickar
ner i minnets brunn och med drömtyngd stämma
hämtar upp dess bottengrus eller vulkaniskt
vräker ut sitt söndersprängda innehåll i
dagsljuset — är ytterst spännande och styvt
återgivet. Men hade Koestler stannat här skulle hans
roman inte ha varit det ringaste originell utan
endast ha återupprepat vad vi redan visste. Ty
under hela tjugutalet gjorde man knappast
annat än avslöjade falska hjältar. Men nu är
dessa upptäckter — vilkas betydelse i och för
sig knappast kan överskattas — vordna alla
911
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
