Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Historia och fantasi
Edison Marshall: Det stora äventyret.
Översättning av Sten Söderberg. Ljus
1944. 14: 50.
Det är en väsentlig skillnad mellan den
amerikanska och den svenska titeln på boken av
Edison Marshall. På engelska hänvisar "The
Great Smith" till en bland de tiotusentals Smiths
i England, till en som kunde anses "stor" eller
av betydelse. Namnet John Smith är liktydigt
med anonymitet. Om denne John Smith
verkligen var en "stor äventyrare" är en annan sak.
Visst blev han inblandad i åtskilliga äventyr,
men de som författaren anser värda att beskriva
med fantasiens penna voro mindre ovanliga
under slutet på 1500-talet än man kanhända
tror. Skillnaden mellan Smith och andra
äventyrare på hans tid är egentligen, att han gjorde
reklam för sig genom självbiografiska och halvt
historiska berättelser.
Marshall har använt dessa berättelser och har
även i vissa avseenden gjort dem mera
fantasifulla än de voro i original. Detta är det vanliga,
när det gäller historiska romaner. Alltför få
romanförfattare försöka förstå, vad som
verkligen hände. De äro inte nöjda med historiens
utveckling, de ändra och tillägga och sätta ihop
nya händelser i strävan att göra det mera
spännande. Som roman kan boken nog anses lättläst
och rolig, men här har nog författaren lyckats
att bedraga sin publik genom själva stilen, ledig
och halvt skrytsam, liksom Smiths berättelse om
sig själv. Det är bokens förtjänst, att den återger
äventyrarens egen livsbejakande inställning.
Om man däremot skulle berätta samma
händelseförlopp i nykter stil, skulle själva
innehållets mera tarvliga karaktär göra sig gällande.
Det är tre kärleksepisoder och krigsäventyr, som
utgöra handlingen; kärleksepisod nummer ett
med den femtonåriga engelska tösen, nummer
två med en turkisk prinsessa av ganska tvetydig
karaktär, nummer tre med en indianhövdings
tolvåriga dotter. De krigiska äventyren äro nog
en aning mera vuxna kan man säga, men även
dessa äro mera bravader i krigets tjänst än
någonting annat.
Däremot utnyttjar Marshall inte alls de mera
storslagna tjänster, som Smith gjorde för nya
världens erövrande. I Virginia-delen användes
koloniens utveckling endast som bakgrund för
de mera personliga detaljerna. Det som John
Smith i verkligheten gjorde var först hans bidrag
vid grundandet av Jamestown och senare
utförandet av kartor över Virginia och New
England. Någon verklig Casanova kan han nog inte
anses ha varit, även om tre kvinnor (d. v. s. två
tonåringar och en kvinna) skulle ha älskat
honom. Som krigare var han precis som många
andra och som kolonist: Ja, hur mycket hinner
en kolonist med på blott ett par tre år.
Från historiska synpunkter är boken nästan
värdelös. Det är alldeles riktigt, att mycket
i Smiths egna berättelser kan anses sant, men
i många väsentliga avseenden är det svårt att
tro honom, och när man läser Virginia-delen av
Marshalls roman, får man en underlig känsla
av overklighet emedan författaren har förenklat
och i hög grad romantiserat
Pocahontas-berät-telsen. Den svenske läsaren har ingen orsak att
tvivla på beskrivningen av Smiths äventyr i
Virginia, emedan nästan alla, inklusive Pocahontas,
som författaren nämner, äro historiska personer.
Det fanns verkligen en indianprinsessa, dotter
till Powhatan. Hennes öknamn var Pocahontas;
det betydde enligt en sakkunnig på området "lilla
odygdspåse". Hennes rätta namn var Matoaka
och när hon sedermera döptes och gifte sig med
John Rolfe, fick hon namnet Rebecca.
Men den store äventyraren Smiths roll i
hennes liv, eller rättare sagt Pocahontas roll i hans
liv, kan nog inte anses särdeles stor och en
kärlekshistoria kunde det under inga
omständigheter ha varit. Smith jämte två kamrater reste
uppför Chickahominyfloden den 10 december
16Ö7 och den 8 januari 1608, således en knapp
månad senare, återvände Smith till Jamestown.
Han skrev då till England och berättade om sina
och koloniens äventyr i ett långt brev, som fick
rubriken: "A True Relation". Bland annat talade
han om, att på Chickahominy-resan blevo hans
båda kamrater dödade och han själv
tillfångatagen. Powhatan blev mycket intresserad av
honom, välkomnade honom "med vänliga ord,
stora fat av olika sorters mat, försäkrande mig
sin vänskap och lovade mig min frihet inom
fyra dagar". Citatet är min översättning av
Smiths egna ord i "A True Relation". Powhatan
infriade sitt löfte och skickade Smith hem i
sällskap med fyra indianer. Inte ett ord om någon
räddning genom Pocahontas intresse för honom.
Och i andra av hans brev från Virginia till
England under detta och närmast följande år finner
914
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
