Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Peder Sjögren: Svarta palmkronor. Medéns
1944. 12: 50.
Olofson är överväldigande (hundranitton kilo
utan kläder) och allra mest överväldigande i sitt
vinrus, då det lilla, nästan albinosblonda
huvudet svävar i salig oberördhet ovanför den enorma
kroppshyddan. Får denna kroppshydda och
naturkraft så att säga sköta sig själv blir den
lätt farlig för den allmänna säkerheten, men
under ’"kontroll" händer det inte sällan, att den
tafatt, klumpig och bortkommen rodnar med "en
för trakten sällsynt intensitet". Olofson har den
egenheten, att han inte som vanliga människor
rodnar över ansiktet utan över skulderbladen,
nacken och "de fullkomligt runda vristpartierna".
I Valencias hamn Grao levde denne Olofson
som beach-comber tillsammans med kumpanerna
Colett, Luleå, Kocken och en hord på cirka
tvåhundra andra f. d. sjömän, som "gått i land"
och vilka vinet hindrade från att återvända till
havet. Enligt berättaren av deras öden har nu
Olofson räddats ur forsumpningen av en kvinna
— och av sitt eget ofördärvade hjärta — och lär
nu vara bosatt på Åland, där han ställt sina
vikingakrafter i familjens och det nyttigas tjänst.
Peder Sjögren, som tydligen känner Olofson
och hans kumpaner utan och innan, berättar om
dem och deras liv på ett originellt och
medryckande sätt och med en förstående humor som
värmer. Inte ens den bottenlöst egoistiske, av
alla beach-combers hjärtligt hatade
sjömansprästen Lassen framträder som ett fullkomligt
kräk tack vare att Sjögren så väl lyckats få fram
det mänskligt gripande i hans egoistiska
hjälplöshet. Sjögren ser människorna sådana de är,
och han ser platsen där de lever och verkar,
sådan den är, och han har en obestridlig förmåga
att få fram de nationella dragen och egenheterna
hos de enskilda individerna i detta hamnens
myller av olika nationaliteter. Kanske skulle man
önska att en del situationer i boken inte fullt så
ofta reddes upp genom tillfälligheter — det
liksom strider en aning mot den sanna
människoskildringen — men samtidigt kanske
tillfälligheterna förekommer lite oftare och mera allmänt
i det liv som här skildras än i vanliga dödligas
tillvaro. En viss, lite billig känslosamhet kan
någon gång komma till synes, men det som för
anmälaren är den största behållningen av boken,
är att författaren skildrat sina personer, även de
enligt samhället lägst sjunkna, med hjärta och
förståelse. Dessutom är miljön utmärkt skildrad
och boken underhållande och verkligt rolig.
Per E. Rundquist
Ella Byström: Hermes son. Natur och Kultur
1944. 8: 50.
Till omväxling med alla stinna historiska
romaner är det en lisa att få tag i Ella Byströms
nya bok. "Hennes son" är en fortsättning på
författarinnans för åtta år sedan prisbelönta
roman ’"Kvinnan i Hyllos’ hus". Den hellenska
kvinnan, som faraos broder tog till hustru, har
väckt egypternas hat med sin ljusa hudfärg. Hon
mördas jämte sin gemål, den egyptiske
konstnären, vid ett upplopp, men sonen Punt räddas
av en grekisk krigare och kommer till Boiotia,
till Hyllos’ hus, som en hemlös och okänd
främling. Punt har fått de konstnärliga anlagen i arv
och skapar en bild av modern, som avslöjar hans
börd. Insikten om hans ofullkomlighet som
konstnär förmår honom att fly, då han
upptäcker att Hyllos, mästaren, fått se hans tafatta
försök. Efter växlande öden kommer han till
Etrurien och når slutligen mästerskapet,
samtidigt som han genom sin slavgosse kommer
i kontakt med den hebreiska monoteismen med
dess förbud mot att dräpa och dess tro på en
återförening efter döden. Intrigen spetsar här
till sig och utlöser en dramatisk slutscen, som
inte helt når upp till romanens övriga nivå.
Men intrigen spelar överhuvudtaget en mycket
oväsentlig roll i denna bok, vars värde helt och
hållet ligger på ett annat plan. Det är berättelsen
om en konstnär och hans hemlöshet. Punt är för
ljus i Egypten och för mörk i Hellas. Först
bland de fredliga tuskerna med deras urgamla
kultur blir han tagen enbart för vad han är, men
även där finner han sig slutligen snärjd i ett
nät, som hotar hans frihet. Där står konstnärens
egoism mot andras. Fint har författarinnan
fångat motsättningen mellan Punts längtan efter
att nå livets fullhet i gemenskap med andra
människor och att helt få gå upp i sin konst.
Om man kallar "Hennes son" för en roman,
är det av brist på ett bättre ord. Man kan också
kalla den saga eller legend eller någonting annat.
Den är knappast avsedd att tas som en
män-nisko- och tidsskildring med anspråk på
trovärdighet i realistisk mening. Därtill vet vi ju
också för litet om den tid det här gäller. Men av
923
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
