Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Eyvind Johnson: André Baillon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
sysslar med dylika dateringar borde de erbjuda
ett mycket intressant material.)
Och sedan — i slutet av 20-talet börjar han
för sista gången på sin självbiografi "Des vivants
et des mörts". Den blev, som sagt, aldrig färdig.
II
Han levde under några år i ett litet vitrappat
hus ute i Marly-le-Roi, en liten stad väster om
Paris, i kanten av Marlyskogen mellan
Versailles och Saint-Germain-en-Laye. Huset låg vid
den branta Rue de PÉglise, strax ovanför låg
kyrkan och skogen. Madame Germaine Liévens,
som flera gånger i veckan gav musiklektioner
inne i Paris och på söndagarna brukade spela
orgel i kyrkan, skötte om honom: han levde
i hennes hägn. Hennes dotter Eve-Marie var
också ofta där ute. I huset fanns ett halvt dussin
katter med vackra namn: Ami-chat, Micbette,
Iteboum, Tchip, Henri, och hunden Kyra, som
Eve-Marie de Groux hittat i Marseille.
Vi växlade några brev mellan våren 1928 och
våren 1930. En av mina böcker hade kommit
ut på ett parisförlag, och han sände mig ett par
vänliga rader och bjöd mig ut till Marly. Jag
bodde då i en liten stad två mil nordväst om
Paris, och en söndag besökte jag honom.
Han var av medellängd, otroligt mager,
bräcklig, frusen. Ansiktet var långt, dragen fina och
regelbundna, asketiska i högsta grad, överläppen
var lång, läpparna tunna, slutna, ögonen
vänligt men skarpt iakttagande, näsan lång, pannan
veckig: han liknade ganska mycket den
porträttgips av Voltaire som han hade stående på sitt
bokskåp. Håret, som var kopparrött med grå
strimmor, räckte nästan till axlarna. Han talade
långsamt och lågröstat, och jag minns att rösten
också föreföll bräcklig. Man hade intrycket att
allt hos honom kunde blåsas omkull av den
lättaste vindpust. En minnesbild: han sitter
framåtlutad, ena benet över det andra, ena
armbågen stödd mot knät, mellan de smala
fingrarna en klumpigt rullad cigarrett, på bordet
cigarrettpapper och den stora tabatièren. Man
kunde ta honom för en präst, en pater.
Vi gjorde en promenad i skogen, där Ludvig
XIV hade byggt ett ermitage och en liten
friluftsteater åt sig och madame de Maintenon
och där André Baillon hade sina kattgravar,
som han vårdade ömt. Där vilade resterna
av Amiramouchat, Goha, Eh-ben!, Petit-blanc.
Senare dog också Ami-chat, som spelat en viss
roll i hans böcker. Veckotidningen Les
Nou-velles Littéraires hade inne en notis om
dödsfallet, och då jag visste hur han höll av sina
djur skrev jag några rader till honom. Jag fide
ett långt brev till svar, och där berättade han
hur han fått hälsningar från många läsare
i Frankrike, Tyskland, Österrike.
"Största delen var vänliga, naturligtvis med
undantag för mina landsmän belgarnas
betraktelser. Jag hade bett Les Nouvelles Littéraires
sätta in en liten notis, då jag ville att man
skulle minnas Ami-chat inte bara genom de
rader jag har skrivit om den. Belgarna har
beskyllt mig för att vara en gåpåare som inte
skyr något tillfälle att bli omtalad; och om jag
älskar djur så menar de att det beror på att jag
saknar förmågan att älska människor etc. etc."
Han är mycket ledsen bland annat för att
hans "compagne" madame Liévens, "som är
mycket fästad vid mig", och hennes dotter, "som
emellertid håller av mig mycket", stavar
Amy-chat i stället för Ami-chat. "C’est désolant."
"Med ett y. Det vill säga, det enkla namnet har
inte längre någon mening." — "Dessa personer
har dock läst och åter läst mina böcker."
Från ett annat besök jag gjorde där — det
måste ha varit hösten 1928 — minns jag att
vi åter gjorde en promenad i Marlyskogen. Han
var mycket bräcklig, han hade varit sjuk under
sommarn och nu var han ordentligt påbyltad:
en dubbel, jättestor, violett basker, en tjock
yllehalsduk virad kring halsen, en brun
sammetsjacka, blå manchesterbyxor av den sort de
franska arbetarna använder, resårkängor och
som ytterplagg en lång, vid, åtskilligt begagnad
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
