Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Teater
Blodsbröllop (Bodas de Sangre) av Federico
Garcia Lorca. Dramatiska teatern.
Lorcas stora drama är enkelt som en folklig
visa om försmådd kärlek och dyster hämnd, men
det har tyngden hos ett antikt ödesdrama. När
det mycket enkla skall höjas upp till det mycket
sublima går musten gärna ur. Så ej hos Lorca.
Hans stycke är fullt av märg och substantiellt
som mörkt bröd. Det är inga poetiska
pappersblommor han bjuder på utan diktens djupröda
rosor med fäste i blodsdränkt jord.
En ung vingårdsman, sin moders ende son
sedan fadern och brodern fallit i släktfejd, skall
äkta en grannflicka. Hon har varit förlovad med
sin kusin, nu gift, och de två kan inte glömma
varann. Ibland om natten kan hon höra
hovslagen från hans häst när han driven av sin
osaliga längtan galopperar förbi. Bilden av den
skräckslagna hästen med
fula sår på foten
manen röd vid roten
och en dolk av silver
djupt i ögonvrån
tränger in i den ångestfulla vaggvisan som
ryttarens hustru och moder sjunger för hans
nyfödda barn. På själva bröllopsfesten rymmer
bruden med sin kusin och det glada
bröllopsföljet förvandlas till en sammansvuren
hämnar-skara som sätter efter de brottsliga.
Brudgummen och rivalen stupar båda i nattligt envig och
bärs i morgongryningen hem till de väntande
kvinnorna som i det lilla bergskapellet
uppstämmer kvinnornas urgamla klagosång över
männens outrotliga drift att stympa och döda det liv
som kvinnor alstrat och vårdat.
Det är hela handlingen som ju kan anses ha
en universell giltighet men som framställs med
en summarisk kraft i linjerna, en stram djärvhet
i hållningen och en intensitet som är
omisskännligt spanska. Man kan ju göra tankeexperimentet
att dramat skulle utspela sig i en svensk bygd så
inser man hur mycket av stil den spanske
diktaren fått till skänks genom medelhavsfolkens
medfödda värdighet och förmåga att spontant
tolka känslor och lidelser. Denna blandning av
grandezza och primitiv omedelbarhet ger dramat
dess oemotståndliga lockelse för en nordbo, men
mest bländar det dock genom den praktfulla
lyrik som Lorca låter störta fram som blod-
kaskader eller sila som månstrålar genom
handlingsmönstret. Hela dramat är scen för scen lika
mycket tänkt av en lyriker som av en dramatiker
och när versen obeslöjad träder fram så verkar
det som den naturligaste sak i världen, inte som
ofta t. ex. hos Maxwell Anderson som förskruvad
högtidlighet. Lorcas lyrik får man ju här till livs
i Hjalmar Gullbergs vackra översättning, om
vars förhållande till originalet jag ej vågar uttala
mig, men dess egenart med den våldsamma
uttryckskraften och de i versflödet oväntat
fram-blixtrande bilderna framträder tydligt och med
hänförande verkan. Det var längesedan en så
stark och skön poesi strömmade ut under
Dramatens gipsornerade tak.
Det var också längesedan Dramaten bjöd på
en så vacker och gripande föreställning. Alf
Sjöberg regisserade och han hade denna gång fått
hjälp med scenbilderna av Sven Erixson, en
konstnär som både känner Spanien och förstår
sig på poesi. Den specifikt spanska
svart-vit-effekten — svarta dräkter mot vita murar —
med tillsättning av enstaka färgaccenter
utnyttjades i de tre första och den sista scenbilden med
stark verkan. Den shakespeareskt färgade
månskensscenen hade av konstnären utformats som
en groteskt förvriden trollskog med nakna
stammar och grenar och som en ond dröm måste
scenen framställas för att inte falla ur ramen.
Färgen släpptes i gengäld på i de bägge
bröllopsscenerna, där ingen möda sparats för att
åstadkomma vackra grupperingar och festliga
färgackord. Tyvärr förstördes denna dramats kulmen
delvis för mig av Alf Sj Öbergs olyckliga
benägenhet att som den värsta balettregissör
överexercera sina skådespelare och statister. Det blev
på tok för mycket ståhej och spring, figurrika
tavlor sammansatta av onaturliga poser som
i nästa ögonblick upplöstes i tomma intet. Det
verkade inte människor, allra minst spanska
bönder, utan fågelflockar som slog sig ned med
tj ätter och skrän för att återigen av obegriplig
anledning flyga upp och lämna scenen tom. Lika
bråkiga var ljusväxlingarna i dessa scener.
Dessförinnan hade emellertid Sj Öberg haft ett
synnerligen fast grepp om dramat — de tre inledande
scenerna var helt enkelt mästerliga — och i
slutscenen nådde han ånyo upp till den verkligt stora
scenkonsten.
Mot Sjöbergs instruktion av de enskilda
skådespelarna fanns såvitt jag förstår ingenting att
invända (om inte möjligen att Mångubben blev
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
