Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
litet för påtaglig). Som brudgummens moder
betvingade Märta Ekström all kritik med sitt
mäktiga, aldrig forcerade spel och sin härliga,
spanskt sträva stämma. Oräkneliga mödrars sorg
talade därur. Olof Widgren var sonen och fick
för en gångs skull tillfälle att göra en öppen,
sund, godmodig figur, där han rentav fick
användning för en viss humor. Hans rival är
en mörkare sort och Uno Henning måste allt på
bekostnad särskilt av diktionen pressa sig för
att få fram demonien. Viveca Lindfors var en
grann brud och nedlade mycken äkta
hängivenhet i sin roll, som måste känts som ett bad för
henne ovanpå allt filmslisket. Dessa var
huvudrollerna, de mindre partiernas innehavare
förstörde heller ingenting av vad dem ålagts.
En stor kväll, värdig Dramatiska teatern.
Georg Svensson
Aktas för stötar, lyrisk bagatell av Lars
Gustav Hellström. — Vaknatten,
dramatisk studie av Helge Åkerhielm.
Svenska Dramatikers Studio.
Dramatikerstudion har på senare tid haft allt
svårare att övertyga sin publik om, att det finns
fullt upp av ospelad svensk dramatik, värd att
omhuldas och dragas fram i rampljuset. Snarare
har det verkat som om man varit tvungen att
söka med ljus och lykta efter något som
överhuvud är acceptabelt, och ett indirekt
erkännande härav kan man utläsa ur programbladets
löfte att under vårsäsongen ta upp även
utländska stycken. Den första av de två enaktare,
som uppfördes i Borgarskolan den 5 december,
faller avgjort under domen här ovan; "Aktas
för stötar" var en lyrisk-sentimental
gymnasistprodukt, som med fördel hade kunnat stanna
i skrivbordslådan. Motsatsen gäller däremot om
Helge Åkerhielm? "Vaknatten". Den var
långtifrån fulländad, Strindbergsreminiscenserna voro
rätt påtagliga, och författaren hade tydligen haft
vissa svårigheter att inkomponera de båda
kärleksparens dialoger i de scener från
häxförföljel-sernas masshysteri, som utgöra grundtemat i
stycket. Som det nu var överskyldes
övergångarnas tafatthet tack vare ett skickligt
regissörsarbete. Den alltför enkla lösningen av det äkta
parets konflikt kunde däremot inte överskylas.
Men lika säkert är, att denna folkpsykologiska
studie från 1670-talet, med dess förstuckna men
allom uppenbara parallell till vår tid, framvisar
aktningsvärda anlag och verkligt intressanta
grepp på en ganska invecklad problematik och
därför är speciellt lämpad just för en
försöksteater som studion. Hur fantasien och lidelserna
jagas upp, hur ortodoxi och vidskepelse förenas,
hur förtalet och ondskan förgifta sinnena, hur
avunden och den till sedlighetsnit förklädda
sadismen sammangadda sig mot frisk sinnlighet,
ljus kärlekslycka och frisk mänsklighet för att
slutligen trampa dem till döds -— något av allt
detta hade Åkerhielm fått fram i sin pjäs. Han
fick ett gott stöd av regissören, Johan Falck,
som lyckats göra något mycket effektfullt,
stundtals alltför effektfullt av de väl sammanhållna
masscenerna. Den suggestiva kusligheten,
understödd av orgelmusik, förfelade inte sin verkan.
Spelet var också bra på flera händer. Särskilt
Märta Arbin hade en stor kväll som den
ondskefulla Ingvild; det var en strindbergsk furia av
hat och innebrända lustar hos den megära hon
levandegjorde. Olle Hilding hade en
svårbemästrad uppgift som den vacklande prästen, som
gjuter ömsom vatten, ömsom olja på lågorna;
han genomförde rollen konsekvent, men jag har
nog intrycket, att det lågmälta och innerliga
ligger bättre till för honom. Aino Taube var en
sällsynt älsklig och frestande "häxa" med osökta
uttryck för Margits sunda och mjuka
kvinnlighet, men hon borde ha sekunderats bättre av
Erik Hell som kapten Drake; inte minst verkade
han förvånande lite upprörd inför den ohyggliga
slutscenen, då hans älskade sparkas till döds av
pöbeln. Holger Ahlenius
Tobaksvägen (Tobacco Road) av Jack Kirk-
land, efter Erskine Caldwells roman med
samma namn. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
En enstämmig kritik har satt denna Helge
Wahlgren-föreställning som en bland de yppersta
av Stadsteaterns iscensättningar under alla år,
och det fimis föga skäl att jäva omdömet. Detta
innebär dock inte att det ej skulle bjudas rum för
några invändningar. Förkommenheten hos det
farmarproletariat i sydväststaterna, som pjäsen
skildrar, gavs väl entonigt med hängande händer
och strykande utmed väggarna. Det är vidare
skillnad på konstnärlig omdiktning av
verkligheten och ofullgången realism. Medan den förra
alltid är principiellt berättigad, irriterar den
senare. En del sådana irritationsmoment funnos
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
