Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER OCH FILM
behöver slutligen inte vara särskilt missbelåtna
med en film, där Det andra Tyskland är hjälten,
skurken en rumän och en tysk militärattaché
alltför fin för att vilja ta befattning med angiverier.
Georg Svensson
Marie-Louise. Leopold Lindtberg. Præsens.
Leopold Lindtberg — regissören till
"Kärleksbreven", "Romeo och Julia i byn",
"Landamman Stauffacher" — avlägger med
"Marie-Louise" sitt mästerprov. Det är den positivaste
film som visats oss på år och dag och den har
en sant europeisk ton. Utan att höja rösten
berättar Lindtberg om de franska barnens öde
och om svårigheterna hos ett neutralt folk att
till fullo fatta det. Inledningen från det
bomb-härjade Rouen har en grå och ödslig atmosfär
som ger full illusion, men den mer idylliskt
hållna skildringen från hemmamiljön blir aldrig
sötaktig och håller hela tiden stilen. Den
ut-bombade trettonåringen Marie-Louises
reaktioner ges med psykologisk skärpa och starkt
dramatisk kraft har hennes flykt från tåget på
vägen tillbaka till Frankrike. Det länder
Lindtberg till heder att han lyckats skapa en
upprörande film om verkliga konflikter med så små
medel och utan att darra på rösten. Filmen står
och faller väl inte med Josiane Hegg, men man
har svårt att tänka bort hennes neurotiska
proletärflicka i den otacksamma åldern. Det är inte
känt om hon kommer att få göra någon ny insats
inom filmen — efter inspelningen skickades hon
tillbaka till hemstaden Colmar, nu åter i
krigszonen. Pavane
Den håriga apan. Alfred Santell. United Artists.
Alfred Santell — som en gång filmade
"Win-terset" — har av "Den håriga apan" gjort en
allvarlig och komplicerad film som ingalunda
kan avfärdas som "vandaliserad O’Neill". En
viss förskjutning av stoffet har ägt rum och det
är mer ett sexuellt än ett socialt trauma eldaren
upplever inför konfrontationen med den perversa
Mildred. Han övervinner henne som individ
— icke som klass — och slutscenen visar honom
rehabiliterad i sin manbarhet, vilket ytterligare
understryks av att han bemäktigar sig
maskinistens visselpipa. William Bendix har
regisserats skickligt och griper ofta med sin
animaliska oförmåga till artikulerat uttryck.
Övertygande är också Susan Haywards reaktion av
lystnad och fasa inför driftmänniskan och i en
biroll återser man med glädje den varma, vackra
Dorothy Comingore. Pavane
Vandra min väg (Going My Way). Leo McCarey.
Paramount.
Denna film har av sexton amerikanska
filmrecensenter korats till 1944 års bästa film, vilket
uppriktigt sagt förefaller obegripligt. Den är en
ren söndagsskoleberättelse om en ung katolsk
präst som av sin biskop får i uppdrag att rycka
upp en liten New York-församling ur den
ekonomiska misär den hamnat i under sin
nuvarande, till åren komne kyrkoherde.
Nykomlingen är av den glada, sportiga prästtypen och
lyckas naturligtvis i sitt uppsåt, bl. a. genom att
organisera kvarterets busfrön till en sångkör som
till slut ger sig ut på turné för att sjunga ihop
pengar till en ny kyrka. Sentimentaliteten flyter
tjock genom filmen mellan försvarliga schok av
vulgaritet. En berömd altsångerska och en annan
sjungande kvinnsperson tillhör de svåraste
stötestenarna. Men likväl är det inte utan att filmen
vinner en knapp poängseger. Den är nämligen
bitvis mycket friskt berättad med roliga och
rörande poänger och den bjuder på två mycket
goda skådespelarinsatser: Bing Crosby som den
unge prästen och framför allt Barry Fitzgerald
som den gamle, en verkligen ovanligt levande,
ovanligt tilldragande karaktärsstudie, som väl
med tiden kommer att belönas med en Oscar.
Samspelet mellan dessa två kunde ibland sprida
en rent dickensk trevnad. Georg Svensson
Kära ä vi allihop (English Without Tears).
Harold French. Two Cities.
English without French — men med Asquith
som regissör i stället skulle troligen ha varit
roligare, ty denna film kan på intet sätt mäta sig
med sin av Anthony Asquith gjorda föregångare
"French Without Tears" ("Skolpojkar är vi
allihop") som gick för några år sedan. Den är en
genomsnittlig fars som köper sina inte alltför
oväntade eller tillspetsade lustigheter på
bekostnad av det rimliga och mänskliga. För all del,
man har inte direkt tråkigt, men man är litet
bekymrad över att engelsmännen nu under sken
av att vara självironiska allt oftare och med
allt påtagligare belåtenhet utställer sina insulära
egenheter till beskådande. Det var avgjort
trevligare förr när de åt foreigners suveränt överlät
dylika studier i engelskt psyke.
Georg Svensson
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
