Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
honom, och på själva den festliga
eklaterings-dagen då han skall föredra sin bästa visa får
han ett slaganfall och dör. Naturen själv löser
alltså konflikten.
Historien om Rosalie och hennes far är
berättad utan starkare egenart men rent och
flärd-fritt, med en och annan sida av genomlyst och
genomskinlig prosakonst. Människoskildringen
pejlar inga avgrunder. Författaren får dock fram
något av det blyga, försynta och manligt
ömsinta som väl också finns hos den svenske
arbetaren, fast våra arbetardiktare i allmänhet har
tecknat hårdare, vildare och mer komplicerade
drag i folksjälen. Och den blonda Rosalie är
verkligen en gestalt, en folklig ljusgestalt. Men
framför allt är det något typiskt och
allmängiltigt som hans enkla berättelse lyfter i dagen:
ungdomen som kräver att få blomma och skapa,
ålderdomen som måste vika undan och förvissna.
«
"Höstlig bastu" är en av de rejälaste böcker
som på länge flutit ui den "sinnesrike" — men
icke alltid tankerike — Elmer Diktonius’ penna.
Innehållet är brokigt, men allt hålls samman av
författarens egen personlighet, hans falstaffska
humor, breda trygghet och artistiska sensibilitet.
Till en del består "Höstlig bastu" av litterära
porträtt, diktanalyser och tolkningar av
musikaliska upplevelser — essayistiska och kåserande
stycken, där man ofta beundrar det säkra
språnget, den spirituella belysningen. Värdefulla
är särskilt essayerna om Aleksis Kivi med deras
mänskliga kommentarer och djupt tragiska
brevcitat. "Ett av vår litteraturs mest tragiska
aktstycken" kallar författaren Kivis sista brev från
sjukhusets mörker till sin enda älskade. Det är ett
brev som man måste kalla överjordiskt i all sin
brustenhet. Men mest består "Höstlig bastu" av
porträtt, tillyxade i kantigt expressiv teknik, av
lantliga människor och miljöer. Där är den
fulländade stoikern, författarens guffar, en
bondgubbe i Nurmijärvi som dör förnöjd och
oförfärad så som han levat. Där är gummor,
uråldrigt grå och böjda mot jorden, med bibliska
skäror i händerna. Och där är drängarna, dessa
farande fåglar som den bohemiske Diktonius
bekänner sig alltid ha haft en faiblesse för.
"Kanske är jag själv en drängnatur", spörjer
han. Och där är till sist den kräftsjuke
tavast-ländske bonden som plöjer sin jord utan hjälp
mitt i krigsförödelsen. "Liten tapperhet" kallas
stycket i fråga, och i sak betyder väl detta
ungefär detsamma som "dess mod är tyst, dess
lugn är hårt..." fast vi inte använder de höga
orden numera. Men Diktonius tecknar också
med mjuka linjer jord och djur, såsom den
intressanta problemkvigan Pirintintti, "den svarta
pärlan", som skälver för människors fuktkalla
händer. Dråpligt målar han i det lilla stycket
"Samtal" ett sätt att utbyta tankar nästan
alldeles utan ord. Det är kanske ett uråldrigt,
bortglömt sätt; i varje fall verkar det på
undertecknad mycket tilltalande.
I Diktonius’ friska språk — när det är som
bäst — förenas ju också det primitiva och det
modernistiskt raffinerade. Något som man
särskilt fäster sig vid är det burleska uttryckssättet,
ett drag som har funnits hos oss långt tidigare,
till exempel i "Min son på galejan" eller i
Bellmans parodier, men som man numera aldrig
stöter på i svensk litteratur. Överhuvudtaget är
det rentav märkvärdigt hur mycket av den rustika
kultur Diktonius skildrar som sedan långliga
tider är försvunnen hos oss. Det är som om vår
svenska kultur skulle ha undergått tvåhundra
år mer av polityr och avslipning. (Jfr t. ex.
Grundströms arbetare!) Ett otäckt drag i
"Höstlig bastus" värld är det hejdlösa supandet —
men det hör ju också ihop med gamla tider.
Tacksamheten mot det folkliga har inspirerat
Diktonius’ bok, vars symbol är den höstliga
finska bastun, och tacksamt bör boken mottas
av svenska läsare. Margit Abenius
Den hemlösa godheten
Cajs Alstermark: Moder, se din son!
Bonniers 1944. 7: 50.
Det finns människor som lever oberörda i sitt
innersta av det stora kriget och de måttlösa
lidandena i dess spår. Det finns också de som
upplever kriget personligt, som ett slag riktat
mot dem själva. Cajs Alstermark hör till den
senare typen. Hon hör till de vakna, de
mottagliga i tiden.
Romanen "Moder, se din son!" utspelar sig
i ett land vars en gång segerrika arméer nu är
stadda på återtåg, vars storstäder utsättes för
förödande nattbombningar och vars människor
inte har full yttrandefrihet. Man tar inte fel på
lokaliteterna, och författarinnan visar ingen
sympati för systemet.
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
