Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Men för Cajs Alstermark är världslidandet
viktigare än dess politiska orsaker. Hon låter det
speglas i huvudpersonen och hans öden. Han är
en soldat som mycket länge har förgäves väntat
på permission. En dag utnyttjar han sig av sin
slående likhet med en stupad kamrat, som
honom ovetandes är hans halvbror och som just
hade fått tillstånd att lämna fronten, tillägnar
sig den andres namn och identitet och kommer
hem till hans familj. Han tar emot kärlek av den
fallnes maka, och lögnen drar sitt nät allt
hårdare kring hans liv. I ett gammalt skjul möter
han under ett bombanfall en udändsk arbeterska,
och mellan dem uppstår ett förhållande av djup
ömhet och innerlighet. Den fallnes hustru
omkommer i ett skyddsrum, när hon just fått veta
den hårda sanningen, och soldaten lämnar sin
älskade och går tillbaka till kriget.
Det är inte svårt att märka att Cajs
Alstermark är debutant. Hon fläckar ofta det i
grunden vackra kärleksförhållande hon skildrar med
sentimentalitet. Hon förlyfter sig i försöken att
återge öm sensibilitet, och hennes repliker är
inte fullt så märkvärdiga som hon själv tycks
anse. I stil och uttryckssätt har hon ännu mycket
att lära.
Ändå är hon i sin enkelhet både intensiv och
äkta. Hjälten i hennes bok är så förstelnad av
krigets grymma rutin att han länge gör intryck
av moralisk amöba, men likväl är han i sin
ofrånkomliga vilja att göra rätt mot den döde
kamratens hustru och att hjälpa sin förfördelade
mor en exponent för det goda hos människan
i dess strid mot onda makter. Cajs Alstermark
har en rörande pacifistisk förtvivlan över våldets
oundviklighet, över ondskan och lögnen i
världen. Hon hyser en varm kvinnlig tilltro till de
skapande krafterna i livet. Hennes stil är
flödande, flämtande. Det är något ursprungligt
gripande i hennes känslighet. Om hon i
framtiden skall kunna säga något av väsentlig art,
beror ytterst på hennes förmåga att låta äktheten
i sin känsla behärska viljan att prestera
originalitet i idéer och tankar. Jöran Mjöberg
Markens gröda
Otto Karl-Oskarsson: Rönnen droppar blod.
Bonniers 1944. 7: 50.
Digerdöden eller Svarta döden är den ena
huvudpersonen i Otto Karl-Oskarssons nya roman.
Den andra är livet självt, "fattiga livet",
symboliserat av ett omaka människopar, som
överlever pesten. Det är alltså en historisk roman
men i lika hög grad en tidlös idéroman. Därmed
är inte sagt, att det skulle vara något slags
blek-siktig allegori, fritt svävande i luften.
Författarens inlevelse i den halvhedniska tiden är
tvärtom av en Fridegårds intensitet. Det är en
makaber furia i skildringen av pestens framfart
i norrlandsbyn. Samhället upplöses liksom de
obegravda kropparna, alla skrankor faller, och
ingen gäld behövs för ölet. Författaren får med
både den groteskt naturalistiska detaljen och
den medeltida livssynen med dess fatalism inför
döden. När lagman Sven drar skjortan över
huvudet för att se efter vad det är som kliar
i armhålan, har pesten kommit till Grå veda by.
Och den siste överlevande mannen, den halte
trälfödingen Ulrik sutare, slår sig till ro med en
tunna öl och sitt ständiga omkväde — "för
övrigt tar oss pestilensen nog hädan ändå".
Bilderna är drastiska, nästan bondska. Tungan
sprattlar som en nyfången abborre i truten på
den pratkära kvinnan. När man hunnit vänja sig
vid dem och vid det arkaiserande språket visar
de sig emellertid vara skickligt använda redskap
för att skapa fram tidsfärgen.
Men det historiska tar aldrig överhanden, som
så ofta sker, det tillhandahåller endast rekvisitan
till det tidlösa dramat, som är livets och
människans eget. Ulrik sutare har lånat många drag
från Hamsuns Isak —- scenen med spaden känner
man igen. Och boken har samma budskap som
"Markens gröda", även den tillkommen i en
livsfientlig tid. Den egentliga svagheten i Otto
Karl-Oskarssons bok är att det utsägs för
tydligt. Den kvarlevande kvinnan, nunnan Elin,
vilken övervinner sin kräsenhet för att släktet
inte skall dö ut, är alltför medveten om sin stora
uppgift. Det är inte bara otroligt utan framför
allt okonstnärligt, att den unga flickan känner
och i medvetna tankar formulerar detta ansvar
för livets bestånd. Det bimotiv författaren för
fram, hennes skräck för ensamheten bredvid den
tigande mannen och för tomheten i ödestugan,
hade räckt som motivering. Man hade säkert
upplevt sensmoralen starkare på det viset. Att
man ändå grips av ämnet visar halten av
romanens övriga kvaliteter. Töre Zetterholm
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
