Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ett namn: J. Wolfgang von Goethe,
Jean-Chri-stophe (Beethoven), Chateaubriand, Maksim
Gorki, Analole France, Birgitta, Jeanne d’Arc,
Marie Curie. Men hur man vänder och vrider
på ämnet står dock ett bistert och dystert faktum
kvar till sist: det är som om författarna inte på
fullt allvar hade försökt att tränga in i denna
värld. Det är ofta bedrövliga schabloner man
får hålla till godo med. Den gossen är modig,
den flickan är känslig eller viljestark. Men allt
det andra? Var har vi det kusliga famlandet,
den ohyggliga konfrontationen med lögnen och
hyckleriet i de vuxnas värld, den sprängande
ensamhetskänslan, den ruvande ångesten och
osäkerheten, den omgivande gåtfullheten, den
outforskade sinnevärldens ofattbara mystik, de
groteska perspektiven, värnlösheten, godtycket,
brutaliteten! En lång, omätlig, sensationspackad
tid var det som vi kallar barndomen. Hur
bul-nade eller blödde inte sinnet av alla stötar och
meningslösa knuffar! Vilka drömmar hann man
inte med att drömma! Ett tjockt mörker med ett
flackande ljus (Klara Johanson?). En mycket
olycklig tid, med enstaka glimtar. Men hur ofta
får vi inte höra att vi var så lyckliga! Vad var
inte en julaftons sniglande, hektiska, ökenlika
väntan från gryningen till mörkret! Hur såg
man inte en maskros i en grön gräsmatta under
en nyutsprucken lönn! Har man nånsin senare
sett någon maskros? Tilltäppta, tillkorkade,
ner-sjaskade sinnen har det blivit. Man har ju blitt
gammal och "klok". Ack ja. Men den hetsiga
plågan och den värkande, bittert ljuva
genialiteten att gå upp i undren och mysterierna
omkring en, den är borta, liksom svalan som flög
sin kos då sommaren var slut. John Karlzén
Finsk arbetare
Olavi Siippainen: Att vinna klarhet.
Översättning av Brita Hiort af Ornäs.
Hökerbergs 1944. 7:50.
Olavi Siippainen torde väl inte ännu ha skapat
sig något namn i Sverige. Så mycket mer
glädjande är det att genast få slå fast att man gör
klokt i att lägga hans namn på minnet; "Att
vinna klarhet" förmedlar kontakt med en
författare som hunnit alltför långt för att man
skulle vilja pressa in honom inom den
säsongmässigt svällande kategorien av "lovande
författare". Siippainens arbetarroman bär vittne
om en särpräglad personlighet, alldeles oavsett
hans tydliga förankring hos proletärförfattare
som redan blivit klassiska. Hamsun och Gorki
har avsatt djupa spår i hans berättarteknik. Man
kan tillägga att hans insikter i pubertetsålderns
psykologi pekar på intryck från Harry
Martinsons "Vägen ut". Till och med Martin
Tomasons fantasiprodukt, den inre kompassen som
pekade väster ut, finns hos den jämnårige finske
arbetar grabben.
Siippainen har velat skildra en ung människas
utveckling under pubertets- och uppväxtåldern.
Som trettonåring börjar han arbeta i en
tändsticksfabrik — det är under kreugerfabelns
fetaste år med höga ackord men med en molande
föraning om krascher och arbetslöshet.
Instinktivt stöts han tillbaka av de äldre
arbetskamraternas hjälplösa råhet och förflackning,
sexual-skrävel och brännvinsskryt. Han sluter sig inom
sig själv, kryper in bakom självbespeglingens
och dagdrömmarnas skyddande hölje. Barnets
värld har han snart lämnat bakom sig; kvar har
han kretsloppet inom det egna jagets hetsande
cirkel. Hans första erotiska upplevelse med en
några år äldre fabriksflicka blir en svidande
besvikelse som lämnar kvar en känsla av
förnedring och smutsighet. Delvis som reaktion mot
bakslaget drivs sextonåringen av ett slags
nack-styv ynglingaasketism (man vill gärna tolka in
något av ett nationellt särdrag i det), hans
grumliga instinkt att slippa ur nivelleringsgreppet och
finna mening i tillvaron tar sig medvetna
uttryck. Vägen mot de vuxnas hägrande värld går
genom mödosamt tillägnade böcker. Han börjar
kunna treva sig fram mot ljuset och känner
dunkelt att den tid närmar sig då han är stark
nog att överge drömmarna. Och han vinner
klarhet när hans far, som för brödfödan lånat sig till
strejkbrytare och sedan förgiftat hemmet med
sin stumma förbittring och grubbelsjuka, dödas
vid en olyckshändelse under arbetet. Den
sjuttonårige pojken, som nu skall ta ansvaret för
familjen, blir man; han står rustad för att ta
upp kampen. Men han står som en fri man. Han
har räddat undan värden som för alltid är hans.
Han har Dostojevski och Schopenhauer, han har
Sibelius och Beethoven. Deras värld skall alltid
finnas och han har kämpat sig till delaktighet
i den. Han skall möta ett liv som han inte längre
fruktar och kanske inte heller väntar sig mycket
av. Men, han vet att det en gång skall få en
mening.
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
