Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Gestaltningen av huvudpersonen övertygar
— inte bara därför att han väl är författarens
alter ego. Hans kamp för att vinna klarhet
skildras med hårdhänt påtaglighet. Miljön är
upplevd — fabriksarbetets monotoni, den
gnagande skräcken för arbetslöshet, den sjaskiga
och hjälplösa verklighetsflykten har Siippainen
lyckats ge sällsynt konkretion. En anmärkning
som inte har med bokens konstnärliga värde att
göra skulle man kanske vilja infoga. Det är
ofrånkomligt att författaren gjort sig skyldig till
en perspektivförskjutning då han efter de fyra
tunga krigsåren söker tränga in i
trettiotalsproletärens tankevärld. På sin väg mot en klar
livslinje följer hans arbetarpojke ibland tankebanor
som Siippainen på trettiotalet säkert skulle ha
kallat borgerliga; hans skoningslösa
självprövning speglar medvetet eller omedvetet
fyrtiotalets nationella självrannsakan. Man saknar
onekligen vissa drag i sjuttonåringens idévärld.
Han ägde ett slags avslipat klassmedvetande men
stod rätt främmande inför klasskampens
evangelium — gjorde han verkligen det under
depressionsåren? Staffan Andræ
Ryska noveller
Fjorton moderna ryska noveller. Översättning
av Karina Windfeld-Hansen och Gunnar
Tengberg. Steinsvik 1944. 8:—.
"Det moderna Ryssland i levande bild!" Ja
tack. Man bläddrar nyfiket. Stalin stampar
arméer ur jorden. Men var är den litterära ryska
falangen? Den generation som blev produkten
av en av världshistoriens största och mest
konsekvent genomdrivna omvälvningar, var står
den? Vilken är dess livslinje och vilken dess
konstnärliga uttrycksform? Är den gröna skott
på en tradition som inte kunnat förkvävas eller
en ny, okänd blomma, som slagit direkt upp ur
fröet i rysk jord?
Novellsamlingen ger ett fragmentariskt svar.
Huvudparten av författarna är gamla pålitliga
namn, och ingen novell är skriven under de
senaste sju, åtta åren. Det är inte heller någon
tillfällighet, att Maxim Gorki står sig i
sällskapet. Han är inte tvångsengagerad i
revolutionen men kanske mer revolutionär än de mest
programbitna, därför att han drivs av sitt eget
patos till det som sedan blev revolution. Hans
medkänsla — med en släng av den vanliga
slaviska sentimentaliteten — kommer inifrån,
och hans miljö är ursprunglig. De andra
författarna är mer eller mindre bundna. Det finns en
novell av Pantelejmon Romanov, som handlar
om en författare utan ansikte. En banal person,
som genom diverse kryphål nått en hygglig
position. En dag begär man, att han skall visa sitt
ansikte, och hans samvete kopplar det kravet
samman med "rätten att leva". Skräcken för att
inte göra rätt för sig utåt smälter ihop med
den latenta inre otillfredsställelsen. I vettskrämd
självrannsakan tappar han greppet om
verkligheten och tar livet av sig. Man kräver av honom,
att han skall visa sitt ansikte. Det tragiska
ligger i att det antagligen inte är hans ansikte man
kräver, och det förstår han inte, därför går
ekvationen inte ihop.
Uppränningen är analog i Ilj a Ehrenburgs
"Skådespelerskan". "Hön är talanglös ... Men
konsten är något fruktansvärt.–-När
man en gång varit på scenen, är det svårt att
vända tillbaka till åskådarplatsen.–-Om
man tillbragt en minut i det laboratorium, där
livet blir till, hur kan man då åter sätta sig till
maskinerna och skriva av protokoll? Och dock
formar kanske en maskinskriverska livet starkare
än Lydia Nikolajevna." Även Lydia är en
konstnär som inte lyckats finna sitt ansikte, därför att
man begär något av henne — även hon själv gör
det — som ligger utanför hennes egen linje. Men
Ehrenburg har en stark tro, som han
koncentrerar i orden: "Det kommer att växa rosor på
tundran." I det ögonblick Lydia ger upp sin
ambition, lämnar sin pose inför publiken, finner
hon kontakten med denna och sitt verkliga
konstnärskap. Tundran är hårdfrusen — men den kan
tinas upp. Kan man bryta människosjälens
fjättrar, skall också där växa rosor. Novellen är
starkt mänsklig och dess trosvisshet samlingens
mest glädjande hälsning från Sovjet.
Naiviteten är påfallande hos de flesta
författarna. Men naivitet är något att ta varsamt i.
Barnets okunnighet och hjärtats renhet är inte
i och för sig värdefulla. Det kan vara
ursprunglighet, som inte låtit sig befläckas, och helhet
som består, när utanverket slagits sönder — men
lika gärna pur okunnighet, som smutsas av var
okontrollerad inflytelse. "Den renom är allting
rent" — är en produkt av livserfarenhet utan
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
