Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Sivar Arnér: Den fördärvade kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIVAR ARNÉR
DEN FÖRDÄRVADE KYRKAN
De lärde sa att Zettervall hade fördärvat
kyrkan. Han hade restaurerat den så att den
förste byggmästarens plan hade förverkligats i
all sin enformighet. De kommande byggmästarna
hade ändrat och lagt till och ändrat stil, och
kyrkan hade blivit omväxlande. Allt sådant
rakade Zettervall bort. Gudshuset blev torrt och
ointressant, konsthistoriskt sett.
Ett år kom en främling till stån. Han hade
en borgerlig syssla där, han var anställd på
rådhuset. Men han hade inte bara ägnat sig åt
juridiken. Han var till exempel en smula
hemmastadd i konsthistoria. När han kom till stån
första gången visste han alltså vad Zettervall
tagit sig för. Han konstaterade fördärvet med
egna ögon, märkte hur schematisk kyrkan var,
ett exempel på hur sorglig gotiken skulle blivit
om dess byggmästare hunnit bygga fort,
förstena sin första tanke på ett par år. Dessutom
kunde han jämföra den med kontinentala
katedraler, och insåg den svenska fattigdomen.
Portalerna var tomma, strävpelarna var alltför
massiva och bondska. Ett missförstånd av skönhet,
gentemot Strassburg, Rheims, Notre Dame.
Han kom att bo i stån en tid. Den var inte
stor, han kom ofta förbi kyrkan. En av de
gamla gatorna ledde från malmen in mot
centrum. Man följde dess s-kurva, den kantades
av trähus, somliga med övre våningen en smula
längre ut än den undre. Trottoaren krympte
ibland ihop till bara en yttersten. Mötte man
någon måste man stiga ut på körbanan, något
som mycket sällan var riskabelt. Så kom man
fram till s’ets sista böjning. Men där såg man
inte torg eller nya gator, utan gatumynnet
fylldes av en grå stenmassa. Det var kyrkan.
Man följde en annan gata. Den gick fram
mellan trädgårdar där träden räckte ut över
staketet och regndagar lät gatan ha kvar stora
rundlar med torra stenar. Längst fram låg några
bodar, stora fönsterlösa träväggar, där ribborna
nederst var halvruttna och gröna. Över dem
reste sig kyrktornen. Strax nedanför huven
spretade stuprännorna ut som drakar med
utsträckta huvuden. Innanför några öppningar
hängde väldiga klockor, en av dem hade
inskription från 1300-talet. Utanpå fanns några
klockor att visa tiden. De var inte alldeles säkra,
kajorna brukade ibland sätta sig på visarna. Då
gick första hälften av timmen för fort och andra
för sakta. Det borde ju tagit ut vartannat. Men
kajorna satt där så oregelbundet.
Man gick en annan gata, borta i en annan
stadsdel. Mellan husen öppnade sig ett prång,
och där såg man de grå och fläckade spirorna.
Efter ett steg var de försvunna igen. Men lite
längre fram låg en stuga, flankerad av höga hus
på granntomterna. Över den syntes de då på
nytt, gråa och fläckade. Man kom en gata några
kvarter närmare. Över ett tak såg man de små
östertornen sticka upp. Några steg till, och sà
hade man västertornen i sikte bakom ett annat
hus. Det var ett sådant avstånd mellan de små
och de stora tornen att man kunde tro att de
hörde till skilda kyrkor. Men man visste att
mellan dem, bakom några andra hus gick det
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
