Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Sivar Arnér: Den fördärvade kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIVAR ARNÉR
väldiga mittskeppet. Och lite längre fram fick
man så en skymt av den spånfjälliga ryggraden.
Och man skymtade ett gavelröste genom någon
trädkrona, och en spetsig fial stack upp över en
tredje byggnad. Alltsammans hörde till ett, till
kyrkan.
Det tog en lång stund att gå förbi kyrkan.
Och medan man gick förbi så vände den på sig
och man fick ständigt nya synvinklar.
Strävpelarna veks undan, den ena efter den andra,
man såg in ett tag i mellanrummet emellan dem.
Tvärskeppet skymde bort tornen, men strax
därpå hade man dem på nytt i sikte, nu från
en annan sida, där de hade ny färg och form.
Och man upptäckte alltid något nytt. Ett litet
fönsterpar med en kolonnett i mitten, lämning
från en romansk kyrka, äldre än gotiken,
kvarlevande på undantag. En glugg, smal som en
strimma men ändå tätad med glas där någon
obestämd ljusyta glimmade. En korsblomma
uppe på ett röste, en liten tureli inne i ett hörn,
en konsol, en blindering. Eller också en tanke
som plötsligt kristalliserade ut sig när man gick
förbi de klöverbladsskulpterade portarna, en
tanke som framdeles skulle vara häftad just till
dem.
Ja, kyrkan var kolossal. Gick man i lugnt
väder nere på gatan så kunde man höra hur
vinden ändå visslade uppe i tornet, och kajorna
singlade omkring för luftdrag som man där nere
inte kände något av. Och var det blåsigt väder
stod kyrkan som ett motstånd kring vilket
vindarna snodde runt. Rätt som det var mötte man
dem vid ett hörn. från ett väderstreck där de
eljest inte blåste den dagen. Och var det regnigt
och regnskurarna hade upphört och taken i de
andra husen bara släppte enstaka droppar, så
skvalade stuprännorna på kyrkan länge för fullt,
som bergsbäckar som samlar upp regnet från
stora arealer och sent sinar ut.
Tidigt om höstmorgnarna lyste solen fram
mellan tornen och slog raka bjälkar genom
diset, medan tornskuggorna la sig kilometer-
långt över stån. När vintern närmade sig stod
kyrkan en dag viduddig av frost, fast småhusen
omkring ännu inte var märkta. Man kunde
använda den att spå väder. Vårkvällarna kom,
och Vega och Deneb stod högt på himlen. När
man då såg dem över kyrktaket var kyrkan så
underligt mellanställd, så att den själv kom en
närmare än vanligt och stjärnorna blev så
avlägsna, fast avståndet bort till dem ändå var
fyllt av vårljum luft. Och så kom
sommarnätterna, med ett och annat människoljus ändå
tänt. Men de var så onödiga, för över alla
väggar och trädkronor låg en svagt lysande
hinna. Alldeles särskilt märktes den på kyrkan.
Korsblomman uppe på tornspetsen tycktes räcka
ända upp i det direkta solljuset.
Så kunde årstiderna beskrivas, allt efter hur
de verkade på kyrkan. Och man kunde
föreställa sig att kyrkan skulle stå kvar så länge
årstiderna växlade. Men man skulle ändå inte
vara säker. Man kunde upptäcka att den hade
något rörelsefärdigt i sig. Bäst märkte man det
när man såg den tvärsöver det tomma torget,
särskilt om de grå och fläckade tornen räckte
upp i drivande moln. Den var så stor att den
en dag skulle ge sig av. Och då hjälpte det inte
att dess klockor slog tiden för hela stån. Själva
tiden skulle komma i oordning, bli bruten eller
bli ny. Kanske var det något sådant som kyrkan
väntade på, för ofta hade den gråa fläckigheten
något förväntansfullt i sig.
Här och var kring kyrkan stod
vägvisarmärken, grällt gula mot det grå. Man kunde
förvåna sig över dem. Man hade ju lust att stanna
när man kom dit, men märkena visade bort. Så
långt var det till den stån och så långt till den.
Gatorna gick snart över i landsvägar som
strålade ut över slätten. Vände man sig om när man
kommit förbi de sista stadshusen, så såg man
det majestätliga gyttret av torn och fialer och
gavlar och åsar. Så fortsatte man ett stycke utåt,
man hade slätt omkring sig och små utströdda
skogar och långt borta något mörkt berg. Efter
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
