Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Sivar Arnér: Den fördärvade kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRDÄRVADE KYRKAN
en stund kom man ihåg kyrkan och vände sig
om. Alla husen hade blivit obetydligare, de
kunde inte mycket skiljas från varandra och
blandades samman till en liten stad. Men kyrkan
hade vuxit. Man förvånade sig över hur lite
man dugit till att jämföra när man gick inne
i stån. Och man fortsatte ännu ett stycke, och
kyrkan fortsatte att växa. Den var så väldig att
man måste tro att den hade förändrat sig under
de sista minuterna. Så imponerande hade den
ändå inte varit nyss. Till sist började dock
avståndet vinna också på den, och slutligen
försvann den bakom ett krön. Men när man hunnit
någon mil till och kommit upp på någon
utsiktssluttning, så hade man långt borta två smala
fingrar uppräckta mot himlen. Och sedan syntes
de då och då, långt utifrån landskapet, ibland
skarpare avtecknade mot en horisont, ibland
suddigare mot någon skogsås som låg
ytterligare en halvmil bortåt. Och då hade man
lärt sig hur väl de kunde ses, och spejade därför
efter dem så snart man hade något långt synfält.
Det kunde hända att man vände tillbaka till
stån en kväll, med solnedgången bakom ryggen.
Österhimlen framför en var röd, av en
återspeglad aftonrodnad, men långsamt steg den
mörkblåa jordskuggan allt högre upp. Denna
rodnad, som drevs undan allt mer och mer och
försvagades medan den drevs undan, det var
vad som återstod av den dagen. Och när man
såg hur den lämnade jorden och utplånades, så
undgick man inte sorgsenheten att den inte hade
blivit mera än den blev. Man såg hur tornen
ännu räckte upp till den, och inbillade sig då
att de kunde hålla den kvar ännu en liten stund.
Man tänkte sig att kyrkan skulle kunna hjälpa
en. Och när rodnaden också gled ifrån
korstopparna, så stod de där som utposter mot
världsrymden, till sist övergivna som
människorna men ändå inte så snart övergivna
som de.
Och ändå hade man fel när man föreställde
sig att kyrkan kunde rädda en. Snart nog måste
man inse att den inte hade mycket med
människorna att göra. Man hade haft fel redan när
man sade att den var högre än deras hus. De
skulle inte jämföras, kyrkan och husen. Den
hade kommit någon annanstans ifrån och ställt
sig där, men inte för att bli mätt med husmått.
Samma med dess materia. När man hade
stenmurarna över boningshusens träväggar var
skillnaden inte den att de där var av sten och
de där av trä. Deras materior var
inkommensurabla. Träet var vardagligt och varmt och
mänskligt. Men stenen var inte ens motsatsen.
Den var från en annan värld som inte kan
preciseras i ord.
Den var inte mänsklig, den hade något
sammanhang med det hårdhjärtat gudomliga.
Nedanför den höll det vardagliga livet till, brokigt och
egendomligt. Bonden som gick där en torgdag,
bredbent och med slokhatten i nacken.
Arbetaren som cyklade förbi sent en kväll, med en
skavd barnsäng stående på pakethållaren bakom
sig. Pojken med det känsliga och spensliga
ansiktet, men glåmigt av liderlighet. En
hästkrake med små och spydiga ögon och
mungiporna mer uppdragna än som betslet hade
gjort. Det fanns så mycket omkring kyrkan att
ge akt på och på något sätt ta befattning med.
Men kyrkan låg där oföränderligt likgiltig för
allt sådant, och den som fascinerades av den
lockades också att glömma torgets liv. Kyrkan
hade ingenting av mänsklig medkänsla, den stod
bara och gömde på mysteriet. Den kunde bli
farlig för sin beundrare.
Men den var inte bara en exteriör. Den var
gjord att gå in i.
Främlingen var där inne några gånger. Också
interiören hade Zettervall passat på att
fördärva. Men valven var höga, kolonnknippena
så nyanserade. Livsträdsliljorna på gravhällarna
var många hundra år gamla. För att inte
alldeles plånas ut hade de på sistone fällts in
i muren i stället. Och när en röd hatt rörde sig
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
