Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Artur Lundkvist: T. S. Eliots senaste diktverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
mörk skog, sorl av rinnande vatten. Mary
Stuarts motto "I mitt slut är min början"
avslutar dikten, liksom det i förändrad form
inleder den: "Mitt slut är i min början." Mellan
dessa båda formuleringar ligger ett
övervinnande av determinismen. Det cykliska skeendet
med årstider, födelse, växt, vissnande och död
störtar samman i ett kaostillstånd, i
världsundergången, som motsvaras av individens
stagnation, erfarenhetens meningslöshet.
Mörkret uppslukar allt som varit, minne, erfarenhet,
historia, men mörkret medför också
omprövning, avslöjande och insikt. "Så blir av mörkret
ljus, av dödsstillheten dans." I sången om den
mänskliga smärtan blir världen till ett sjukhus,
där det skärande stålet utövar barmhärtighet,
där en nattvard på blod och kött förlöser,
på-nyttföder. (Kanske kan man däri se en
tolkning av kriget som en världens obarmhärtigt
nödvändiga sjukdom?) Det förflutna förnyas
i nuets handling, ansträngning eller smärta:
varje ögonblick utgör en ny början, för
diktaren såväl som för människolivet.
"The Dry Salvages" är havsdikten, förlagd
till New Englands kust, det salta och blåsiga
barndomslandskap som poeten längtansfull
såg tillbaka mot redan i "Askonsdag". Det
börjar med floden i kontrast till havet, det
individuella livets flod med sitt beroende
av natursammanhanget, förloppet som slutar i
havet, symbolen både för
mänskligheten-historien och för evigheten. "Floden är inom oss,
havet omsluter oss." Havet företräder en annan
tid än den mänskliga, "tid som inte är vår
tid", den eviga dyningen, det ständiga
böljandet och svallandet utan riktning eller mål,
medan klockbojen som också är klockan i vårt
hjärta påminner om vår dödlighet. Här är vi
långt från den tuktade, mänskliga trädgården:
"Rosen är frostig av salt, granarna står i
dimman." Fiskarnas farliga brottning med havet,
till livs eller till döds, företräder den strävan
varigenom individen uppgår i mänskligheten,
i historien. Vi kan inte befria oss från det
förflutna, som ensamt ger mening åt vår
upplevelse. Det är andras känsla som gör vår egen
verklig för oss. "Förstöraren tiden är
bevara-ren tiden." Vad framtiden beträffar ger Krishna
rådet att man inte bör vänta sig några frukter
av sitt handlande, utan leva som om ingen
framtid fanns, som om varje ögonblick vore
dödens. Framtiden existerar endast som
föreställning i vårt medvetande, och inte ens
resenären mellan två kuster kan dela tiden i
förflutet och framtid utan att klyva sig själv. Vårt
mål är här och nu, vi är på väg dit där vi är.
Mot alla olika försök, vetenskapliga eller
vidskepliga, att utforska förgånget och kommande
ställs helgonets strävan att finna
skärningspunkten mellan tid och tidlöshet, vilket dock
inte är ett värv utan "något som ges och tas
under en livslång död i kärlek". Men vanliga
människor får nöj a sig med de knappa glimtar
av insikt som kan ge mening åt deras liv.
"Little Gidding" börjar i en vändpunktens
och de dramatiska motsättningarnas årstid,
midvintervåren, "utsträckt i tiden mellan pol
och tropik". I de korta, klara dagarna ställs
frost mot eld, sol flammar i isen, "i den
vindlösa kyla som är hjärtats hetta", och häckarna
lyser av snöns plötsliga blommor, som varken
knoppas eller vissnar. Men människoanden
skakas av än häftigare glöd, av "pingsteld
i årets mörka tid", och "själens säv skälver
mellan smältning och frysning". Besökaren
kommer till byn, på den gropiga vägen, förbi
svingården och gravstenen, och då blommar
häckarna i maj. "Avsikten ligger bortom det
tilltänkta målet och förändras vid
uppfyllelsen." Av vikt är blott att söka en plats där de
döda skänker bönen värde, i en korsning med
det tidlösa ögonblicket. Askan efter rosen,
stoftet efter huset, det förhärjade landskapet
vittnar om luftens, jordens, vattnets och eldens
död. Poeten vandrar om natten i en bombad
stad, mellan rykande kvarter, bland löv som
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
