Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Sven Stolpe: Selma Lagerlöfs mystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖFS MYSTIK
mig honom, utan en kraftig, undersätsig man med
rak hållning. Hans ansikte talade om beslutsamhet
och viljestyrka och var omramat av ett kort, krusigt,
mörkbrunt skägg. Hans ögon var som flammande
facklor, kanske blåsvarta, kanske brunsvarta och sågo
spänt mot ett mål i fjärran. Tryckt mot sitt bröst
bar han det ena svärdet, det andra var instucket i
svärdfästet.
Helt överraskande för mig då, föll ett sken över
vägen, och det skenet tycktes i sig bära något, som
gjorde det klarare än alla andra sken tillsammans
som upplyser jorden. Det liksom levde av sin egen
särskilda kraft i varje stråle. Någon särskild
benämning för färgen som spelade i dem har jag inte,
inte heller för de underbara ljudförnimmelser, som
de förde till mig. Jag mera förnam än såg Paulus’
gestalt vackla, det trotsigt oryggliga uttrycket i hans
ansikte övergå från undran och osäkerhet till skräck.
Jag följde hans blick, och ur det hastigt tilltagande
skenet framträdde en gestalt, böjd under ett stort
tungt kors. Aldrig, nej aldrig kan jag ens antyda
skönheten hos detta ansikte, som nu mötte min
syn-förnimmelse, aldrig den översinnligt djupa smärta
och sorg som präglade det.
Från hans huvud föll ett nötbrunt, lockigt hår i
mjuka lockar ned på hans axlar. Jag hade inte
kunnat slita mina ögon från detta undersköna, milda,
bedrövade ansikte, jag hölls fången av den blick han
riktade på Paulus, en blick så god, så misskundsam,
så ivrigt förlåtande, att jag inte hann lägga märke
till hur denne som slagen av blixten föll ned framför
oss. Hur kan någon, som tar på sig all världens synd
och skam, brott och nöd, få en sådan strålglans över
sig?... Jag hörde inom mig orden: Min Frälsare!
Min Förlossare! Jag skulle velat falla ned för hans
fötter, men jag tordes inte tränga mig fram. Jag
kände mig ovärdig ...
Det finns flera sådana uppenbarelser och
visioner i Selma Lagerlöfs liv, men trots allt
förblev hon själv religiöst oengagerad. Man
finner enligt Elin Wägner en vink om hur hon
själv såg på sitt personliga problem i hennes
novell "Ljuslågan", som hon själv tolkade
inför vännerna Elisabet Grundtvig och Valborg
Olander. Den skildrar riddaren Raniero, som
skall föra ljuslågan hem till Florens. Han
upplever icke själv några underverk; men den
brinnande lågan är undret, och han bär den.
Det enda är, att han, för att föra lågan oskadd
till målet, tvingas avlägga det ena efter det
andra av sina karaktärsfel och därför
hemkommer luttrad och renad,
Något liknande kan Selma Lagerlöf ha trott
eller hoppats på för egen del; för den, som nu
tar del av hennes liv i brevens och
memoarernas belysning, förefaller det, som om heller
ingenting djupsinnigare och sannare kunde
sägas om hennes egen livskamp.
När Selma Lagerlöf sent omsider mötte
Oxfordgruppen, som hon intensivt upptogs av
och som genom Ida Bäckmann kom att bli av
en viss betydelse för hennes religiösa liv, skrev
hon (1939):
Det rörde mig djupt, när du skrev, att du trängtade
efter helighet. Ack, ja, det är väl den längtan, som
bor djupast inne i varje människosjäl. Det skulle
väl vara den ljusaste, ljuvligaste känsla att känna sig
vara i så nära samband med Gud, att man kände
hans helighet genomströmma hela ens inre.
Tror du, att det är detta oxfordisterna känna?
Om jag har läst rätt i deras skrifter, så blir alltid
en oxfordist omvänd, därigenom att Jesus uppenbarar
sig för honom. Om det är så, kan man ju inte undra
på att den människan sedan helt ger sig hän i sin
Frälsares tjänst. Men jag har inte haft en dylik
erfarenhet, och därför är jag inte heller något annat
än ett vanligt världens barn.
3
Låt oss summera.
Selma Lagerlöfs etik var djupt kristen, och
hon närmade sig i sin syn på lidandet en
äkt-katolsk tankegång. Hon trodde på själens
odödlighet och på en levande Gud. Därjämte trodde
hon på undret. Men hon hade icke något
förhållande till Kristus, hon avvisade
försoningstanken och stod främmande för den
protestantiska svenska kyrkan.
Gud talade till henne genom hennes
inspiration. I denna mening blir dikten hennes
religion. Det finns i hennes brev rörande uttryck
för vilken salig lycka som ännu i åttioårsåldern
grep henne, då hon åter förmådde skriva, och
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
