Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Sven Stolpe: Selma Lagerlöfs mystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
— motsvarande — vilken sorg hon kände, då
inspirationen svek henne.
Tydligast kan man iaktta den rent religiösa
kvaliteten i hennes konstnärliga inspiration,
om man studerar tillkomsten av boken
"Körkarlen", i viss mening hennes mest personliga
bok. Den rymmer två tankegångar, som för
henne var väsentliga. Den ena är kärlekens
makt över det onda; slumsystern är väl
skildrad med katolska helgon som förebild.
Den andra är själens liv efter döden —
gränslandet mellan liv och död. Selma Lagerlöf
skrev denna bok som i träns, hon kände sig
som ett medium för en högre makt och var
förvissad om att hon hade ett budskap att
framföra.
I ett uttalande av 1939 säger hon:
Man ser egentligen knappast annorlunda på
tillvaron som gammal än som yngre. Det är bara en
sak som förändras: de döda kommer en så nära. Man
har blivit så förtrolig med dem. Man liksom samtalar
mera med dem än med de levande. Jag har bara en
gång i mitt liv och mitt författarskap varit dem lika
nära som nu. Det var när jag skrev "Körkarlen". Den
boken står mitt hjärta närmare än kanske någon
annan. De döda levde och talade med mig som aldrig
tillförne. Det var deras budskap, som jag fick föra
fram genom David Holm. Jag liksom levde på andra
sidan —- för all del, inte i spiritistisk mening! Men
jag kände mig på ett sätt som aldrig förr eller senare
som deras språkrör. Den litterära kritiken blev
mycket skarp på sina håll. Men den hade missförstått
saken. Den anlade estetiska synpunkter. Och det var
fel. I "Körkarlen" hade jag framför allt ett budskap
att frambära. Jag kände mig ungefär som ett medium.
Därför blev den boken mig så kär.
Heidenstam sysslade som bekant under sina
sista år oavlåtligen med tanken på döden,
frågan om de dödas liv, och vi har kvar en serie
dikter av honom, där han uttrycker sin skräck
för de dödas långsamma försvinnande. Selma
Lagerlöf var lika upptagen av tanken. Men hon
trodde icke på ett meningslöst slut, hon var
förvissad om själens odödlighet. Särskilt
intresserade hon sig för mellantillståndet mellan
liv och död — det visar redan "Körkarlen".
Och bland hennes efterlämnade papper har
Nils Afzelius funnit skisser till en studie, som
omväxlande kallas "Den döda", "Skuggan"
och "Själen". Där befinner sig själen i första
stadiet efter döden, då jordelivet ännu har sitt
grepp kvar över henne, medan hon samtidigt
oroas av minnen från tiden före jordelivet.
Själen söker sammanhang mellan de olika
former av tillvaro den har bakom sig:
Är det inte så, att den en gång har varit fri, lätt,
obunden? Sedan har den varit fängslad, den har
varit instoppad i ett jordiskt omhölje. Den har varit
tung, den har haft en fast form, den har uppfört sig
efter människosätt. Den har lidit, den har älskat. Den
har varit på något sätt insnärjd i tusen tusen band.
Den känner sig genomilas av lycka över att än en
gång vara fri, vara bara själ, men denna känsla av
ljus fröjd försvinner ögonblickligen. Det jordiska har
ännu ett för starkt grepp om den. Själen saknar
människolivet. Den är som en fånge, som klagar över att
den nödgats lämna sitt fängelse. Friheten är tom, den
är ängslande. Själen vet inte, vartill den skall
användas. Den har glömt, hur den fordomdags tillbringade
sin tid.
Selma Lagerlöf menade bokstavligt allvar
med detta. När Ida Bäckmann påstod sig
fortfarande stå i förbindelse med den döde
Fröding, accepterade hon detta:
Den döde, som endast för få dagar sedan lämnat
det jordiska, tänkte och kände då ännu efter vanligt
människosätt. Han fylldes av bedrövelse över att en
kärlek, som varit hans, hade slocknat. Detta går inte
an, måste han ha tänkt, detta hjärta måste åter bli
mitt.
Selma Lagerlöfs Birgittatolkning är i detta
sammanhang ett intressant dokument. Hon
avvisar visserligen på naivt positivistiskt maner
Birgittas uppenbarelser, men bara för att
därefter utförligt utreda, att det hos genierna — de
religiösa och konstnärerna — finns genvägar
till en inre, andlig värld, som den profana
människan saknar organ för. Denna inre erfarenhet
var hela innehållet i Selma Lagerlöfs liv. Det
är därför hon blir så förtvivlad, när inspira-
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
