Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan: Rousseaus Bekännelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
sitt frihetsbehov. Men kommer sig inte ändå
hans svåraste olyckor av att han i djupare
mening har anpassat sig och har varit ofri?
Det är om hans olyckor, hans sjukdom, hans
triumfer och om ryktbarhetens för honom så
förhärjande klimat som den andra delen av
"Bekännelserna" handlar. Den har inte samma
charm som den första, det kan man lugnt påstå,
men den är inte bara i finare mening
underhållande den också, den är ofta spännande och
psykologiskt är den i själva verket
intressantare. Men den är också beklämmande.
Liksom sjätte boken är en enda stor novell,
mästerligt sammanfattande ett helt knippe av
för Rousseau ytterst karakteristiska drag: hans
levande sinne för idyllen, hans naturkänsla,
hans en smula barnsliga religiositet, hans
vur-mer, hans brinnande läslust, hans svärmeri för
de gamla romarna, hans tafatthet, hans erotiska
hämningar och hans naiva oförmåga att
genomskåda det komplicerade ursprunget till sina
många "ädla" känslor och handlingar, liksom
alltså hela sjätte boken både är en ytterst
levande novell och en briljant — medveten och
omedveten — karakteristik av honom själv, så
är också åttonde bokens skildring av
uppförandet av "Byspåmannen" inför hovet i
Fontainebleau en glänsande berättelse och ett
fascinerande självporträtt. Rousseaus beskrivning av
sina känslor när han "skäggig och med
peruken illa kammad" sitter i sin avantscen och
väntar på att Ludvig XV och fru de Pompadour
ska göra sin entré mittemot är oförglömlig:
han svänger mellan rädslan för det grova
etikettsbrottet och självhävdelsens utmanande
trotsighet och kan samtidigt inte dölja sin
förtjusning över att ha lyckats genomföra sin
Diogenesroll så väl och över att (mitt i sin
omutliga ovärldslighet) ha gjort en dundrande
hovsuccé!
Det är som sagt en stor klyfta mellan de sex
första och de sex sista böckerna, men det är
dock i den sjunde som den utomordentliga
skildringen av besöket hos den venetianska
kurtisanen Zulietta förekommer, det är, som
redan nämnts, i den åttonde som
"Byspåmannen" uppförs och det är i den nionde som vi
befinner oss på Eremitaget och upplever en av
litteraturens mest intensivt skildrade
förälskelser. Det är slutligen i den tolfte som vi är med
om både den kusliga stenkastningen i Motiers
och den så brutalt avbrutna idyllen på ön
Saint-Pierre.
För vår smak finns det i "Bekännelserna"
för många tårar, för många suckar och för
många retoriska fraser. Men mot detta står
"Bekännelsernas" konstnärliga styrka, grundad
i en allmän artistisk vitalitet och sensibilitet
och i originaliteten hos Rousseaus minne, hans
geniala förmåga att helt på sidan om ett
lev-nadslops stela konturer av biografiska fakta få
fram dessa stämningar, dessa känslor, dessa
besynnerliga infall och funderingar, kort sagt,
dessa flyktiga ögonblick, som nästan alltid
anses alltför värdelösa att lägga på minnet men
som i själva verket innehåller mera liv och ger
mera kunskap om en mäniskas liv än de stora
yttre händelserna. Rousseau kan få tiden att
stå stilla, inte i de dramatiska uppgörelserna
med madame d’Épinay eller vid flykten undan
exekutionsbetjänterna från Paris, utan på en
fotvandring, under en ensam roddtur, när han
bekänner sin falska anklagelse eller när han
genom prickkastning mot en trädstam
försöker att få veta om han kommer att bli
fördömd.
Samma barnsliga livlighet och egocentricitet
som kommer honom att göra så många
upptäckter gör att han med sådant allvar och sådan
intensitet kan på nytt leva sig in i var och en
av sitt livs många faser, att han — trots de
ständiga försvarstalen — kan ge en så
fasetterad bild av sig själv. Vem känner i
ambassadsekreteraren från sjunde boken igen fru
de Warens’ kringströvande skyddsling från den
sjätte? Som en verklig människa är
"Bekännelsernas" Rousseau plötsligt en helt annan än
den han nyss var och på samma gång är han
genom alla tolv böckerna sig lik. Han är
verkligen ung när han skildrar sin ungdom och han
är verkligen desillusionerad och åldrad när
han beskriver sin begynnande ålderdom, och
ändå är "Bekännelserna" på sätt och vis skrivna
i en följd, under loppet av fem år.
Också i en annan bemärkelse är det en
levande bok: den attraherar och stöter bort,
den är vis och ovis, den rymmer nästan
paradisiska stämningar av frihet och den ger en
djupt beklämmande känsla av fångenskap. Hos
läsaren kan olusten sprida sig som en
förlamning inför denna svaghetens förnedrande
advokatyr, inför dessa klagomål över bristande
vänlighet, bristande tjänstvillighet, bristande
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
