Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan: Rousseaus Bekännelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
om sina färder och irrfärder, om sig själv och
sin omgivning. Hur ska man kunna undgå att
ha roligt!
Vi får se på när ett sjuttonhundratalsbarn
leker, vi får uppleva en pubertet på 1720-talet,
vi får höra de häftiga dunkningarna av ett för
200 år sedan förälskat hjärta. Och det slår lika
häftigt och lika levande som vårt eget gör eller
har gjort eller kommer att göra. Vi sitter
bredvid urmakaren Isaac Rousseau när han på
kvällarna tillsammans med sin sex—sju års
pojke slukar romaner tills "svalorna förkunna
morgonen", och strax efteråt befinner vi oss
hos en lantlig kyrkoherde från vars hem
Rousseaus minne har tagit en så frisk skiss att
när han på gamla dar därav gör en gravyr
varje detalj har bibehållit sin skärpa och sin
fräschör: "Jag ser tjänsteflickan eller tjänaren
stöka i rummet, en svala flyga in genom
fönstret, en fluga sätta sig på min hand, medan
jag läser upp min läxa; jag ser hela
inredningen i rummet, där vi befunno oss, herr
Lamberciers arbetsrum till höger, ett
kopparstick föreställande alla påvarna, en barometer,
en stor väggalmanack, hallonbuskarna, som
från en högt belägen trädgård, mot vilken huset
baktill lutade sig, skuggade fönsterna och
stundom till och med sträckte sina kvistar in
genom dessa." Vilket utsökt kopparstick! Lika
artistiskt raffinerat och lika modernt i
uppfattningen som en etsning av Bull Hedlund.
Borgare och bondfolk, hantverkare och
präster, lantmätare och ambassadörer, grevar
och falska penninginsamlare, kontorister och
kapellmästare, krogvärdar och fromma
drömmare, kammarjungfrur och adelsfröknar,
ryktbara författare och litterära amatörer,
vaga-bonder och markiser, hela rokokosamhället
drar förbi, än i närbilder, än som flyktigt
skymtande figurer. I sanning en enastående
procession. Och allt detta sett än nedifrån, än ungefär
i jämnhöjd, än från ett högst privat utsiktstorn.
Den som inför oss i aristokratien är i första
akten lakej, i den andra geni. Vi får, som
bekant, glimtar av Rousseaus intimaste sexuella
liv, betydligt mer än glimtar av 1700-talets
robusta och svärmiska galanteri och,
naturligtvis, djupa inblickar i dess musikaliska, litterära
och filosofiska liv. Vi är på vippen att bli
presenterade för Ludvig XV och vi råkar — sextio
år före revolutionen — på den av
skattemyndigheterna till livet hotade franske bonden som
måste gömma undan till och med sina
matförråd för att inte gå miste om allt.
Den som drömmer om att ta dagen som den
kommer, att ströva dit näsan pekar och ändå
klara sig tämligen bra måste alltid sucka fram
ett: varför blev jag inte född på 1700-talet!
Vagabonden Rousseau i "Bekännelsernas" första
del det är prinsen i bagarboden. Går man
brandvakt och halvsvälter, så slår man bara
nattläger i nischen på en mur, under taket av
en trädkrona i vilken näktergalen sjunger. Man
insomnar ljuvt, lämnar sin mur på morgonen,
gnolande på en kantat av Batistin, och vips är
det någon bakom en som hör en sjunga, som
erbjuder en att kopiera noter, som ger en
husrum och som för ens uthungrade måge dukar
upp de läckraste måltider. Visar det sig att man
i all oskuld har varit medhjälpare till en
kringresande svindlare, kastar man sig till
ambassadörens fötter och slutar som ett slags
sekreterare åt hans sekreterare. Det är tjusande som
en saga och tar också slut.
Det är likaså i de första böckerna som
Rousseau gör dessa fotvandringar under vilka inte
så mycket händer men vilka inte bara för
honom själv framstår som kvintessensen av
alla ljuvliga minnen utan också för läsaren blir
några av "Bekännelsernas" toppunkter: "Aldrig
har jag tänkt så mycket, aldrig existerat, levat
så fullt, aldrig så helt varit mig själv, om jag
så får uttrycka mig, som under de färder, vilka
jag företagit ensam och till fots." Hans
vandringar, hans kringflackande och hans
drömme-rier är nära släkt med varandra, de
härstammar från en sorglöshet för morgondagen som
är en djupare klokhet. "Få människor ha kvidit
så mycket som jag, få ha gråtit så mycket i sitt
liv, men aldrig har fattigdomen eller fruktan
därför kommit mig att draga en suck eller fälla
en tår", säger han, och även om han på slutet
av sitt liv blev ekonom för att säkra sin frihet,
har han likafullt rätt: penningbekymmer var
det knappast som upptog honom. Hans
svårigheter var av annat slag. Själv har han i
"Bekännelserna" uttryckt dem i meningar som dessa:
"ju mera jag lärt känna världen, dess mindre
har jag kunnat anpassa mig efter dess ton" och
"att vara ofri, icke kunna förfoga över mig själv
är något, som jag aldrig i vad det vara må
kunnat förlika mig med". Detta är sant.
Rousseau bestyrker både i sina filosofiska skrifter,
i sitt liv och i sina bekännelser sin egenart och
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
