Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan: Rousseaus Bekännelser - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
ett slags frid, även han. Redan i
"Bekännelserna", strax innan det bittra slutet kommer,
återfinner han stämningen från sin ungdoms
bekymmerslösa vandringar och förverkligar
för några månader "denna stora dröm om ett
liv i overksamhet" som är ett av hans mest
karakteristiska och mest betagande drag:
Jag tycker om att gå och plocka med bagateller,
att gripa mig an med hundratals saker och fullborda
ingen, att komma och gå, som det faller mig in,
förändra mina projekt varje ögonblick, följa en fluga
i dess oregelbundna flykt, försöka flytta på ett
klippblock för att se, vad som finns under det, med
glödande iver påbörja ett arbete, som kräver tio år, och
utan saknad uppge det efter tio minuter, med ett
ord, gå och driva dagen igenom utan plan och
ordning och i allt endast hörsamma stundens nyck.
Och i hans sista bok, "Bekännelsernas"
fortsättning, "Les réveries du promeneur solitaire",
har ryktbarhetens oväder i stort sett bedarrat:
Vanan att gå in i mig själv gjorde att jag till slut
förlorade känslan och nästan minnet av mina olyckor;
jag lärde sålunda av egen erfarenhet att källan
till den sanna lyckan finns inom oss och att det
alltså icke beror på människorna att göra den
olycklig, som förstår att vilja vara lycklig.
Aftonen blev inte utan en harmoni som
ibland kan både gripa och befria. Installerad
med Thérèse i vindskupan i Paris gör han sina
ensamma promenader, samlar sina växter i
omgivningarnas skogar och på fälten och kopierar
som förr noter till tio sous per sida.
Knut Jaensson
TEATER OCH FILM
Teater
Paria och Leka med elden av August
Strindberg. Malmö Stadsteaters lilla scen.
Malmö Stadsteater firade Strindbergs
födelsedag med de båda enaktarna "Paria", regisserad
av Arne Lydén, och "Leka med elden" i Sandro
Malmquists regi. Efter den tämligen lyckade
starten hoppas man att Strindberg regelbundet
måtte få återkomma till Stadsteatern och då
framför allt till den lilla scenen.
Man gjorde det inte lätt för sig i portgången.
"Paria" hör säkerligen till de svårspelade
styckena. Det är inte lätt att där ge den rätta
suggestiva enheten som kan släta över de
motsättningar som författaren inte lyckats dölja.
Å ena sidan är det ett naturalistiskt försök att
återge en tillfälligt oregelbunden konversation
och såtillvida borde stycket bäst presenteras
i intim maskering och dekoration. Å andra
sidan är det mer teoriens än miljöns människor
som kommer till tals. Grunden är spekulativ,
typerna stiliserade och konversationen frigör
sig styckevis till en abstrakt hjärnornas kamp.
Motsättningen mellan det i miljön troliga och
det konstruerade kommer skarpt fram i
episoden med den upp och nedvända boken, som
avslöjar den ynklige herr Y. Där visar
Strindberg ett konstruerande skarpsinne som går
över gränsen till det naiva och som kan erinra
om att det 1888 bara var ett år sedan Conan
Doyle presenterade Sherlock Holmes med
"A Study in Scarlet". Det utspekulerade i denna
episod skulle slå genom varje försök att spela
med naturalistisk sannolikhet.
Intima Teaterns föreställning röj de också en
väl motiverad tvekan inför pjäsens karaktär.
Man försökte tillgodose båda synpunkterna.
Scenen hade alltså delats upp i två hälfter: till
höger i ett naturalistiskt rum spelade Erie
Malmberg herr Y i det närmaste omaskerad,
till vänster mot en svart abstrakt fond hade
Anders Ek som herr X lagt upp en rikt
påklistrad mask. Rakt över scenen gick en gräns
som var så skarp att inte ens åskvädret
förmådde ge tryckande atmosfär åt mer än det
realistiska rummet. Till vänster rörde sig herr
X osvettig och sval i sina
verklighetsfrämmande tankebanor. Kanske hade det varit
lyckligare om rummets enhet bibehållits. Då hade
också fönstret kunnat fyllas mer av det hårda,
krävande solsken som skulle hjälpt till att
karakterisera pjäsen. Det finns få saker som så
åskådliggör det sena åttiotalet som det
ljus-fyllda fondfönstret. Nu blev det mer
kammarspel än Strindberg förmodligen avsett. Det är
dock i solens tecken dramat utspelas. Det är
vitalvärdena som triumferar. Herr X är
visserligen vetenskapsman, en cerebral typ, vars
moraliska frihet är framför allt teoretisk. Han
saknar den vitala hänsynslösheten hos die
blonde Bestie. Men den förfalskade pannhöjd
som Anders Ek lagt på gjorde honom nog mer
blodfattig än nödvändigt och den skulle varit
omöjlig framför en fond mer levande än det
svarta draperiet. Även herr Y:s äckliga appari-
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
