Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
tion, som Erie Malmberg utomordentligt
återgav, är i hög grad en följd av det fysiskt
avslöjande solskenet och den därav beroende
vitalvärderingen. Den är väsentligen en
belysningsfråga. När mot nittiotalets slut ljuskällan
blir en annan och inte av denna världen, dömes
inte längre den skuldbundne, den av
handlingen underkuvade lika strängt och den yttre
vämjeligheten faller bort.
Komedien "Leka med elden", skriven 1892,
gavs med en helt annan självklarhet och ton
och med en mycket lovande entusiasm. Martin
Ahlboms scenbild stod också här i ett
lyckligare förhållande till styckets karaktär. Under
en solig morgontimme i en skärgårdsvilla
experimenterar fem personer med lika många
erotiska kombinationer. Det är naturligt att det
måste kollidera då och då och det är bara
författarens tillfälliga lynne som förvandlat ämnet
till en komedi. Som sådan är den likväl mycket
charmfull och fylld av fortfarande aktuell
kvickhet och den lockade skådespelarna till ett
rörligt och flytande spel, där Anders Ek ofta
tog ledningen. Han var rolig och levande och
spelade med vidlyftig generositet. Men kanske
han ändå var för rolig. Även här hade han som
obelevad dilettantartist lagt en överdriven mask
med korkskruvslockar, strindbergsmustasch och
pipskägg; han hade lagt an på det
tidskrume-luriga och man erinrade sig oupphörligt att
åttiotalet kommit till den farliga ålder, då det
blir särskilt tilltalande för den artistiska
ironien. Skall inte heller Strindberg gå fri? Man
får nästan lust att upprepa vad Sven Stolpe
nyligen skrev apropå "Dödsdansen" på
Vasateatern: "Strindberg skall spelas på blodigaste
allvar." Det gäller nog även hans komedier.
Georg Årlin gjorde sobert en fin typ av vännen
i huset utan att likväl helt få bort det drag av
tråkighet som Strindberg gett denne erfarne
kvinnobehärskare genom ambitionen att i viss
mån göra honom till ett önskat självporträtt.
Som föräldrarna i huset passerade Frans Öberg
och Mabel Frithiof då och då, den förre
godmodigt välfunnen, den senare i slamsigaste
laget. Inge Bucht debuterade som kusin Adéle.
Det var väl inte bara hennes eget fel att hon
både med sitt yttre och sin långbenta, svajiga
gång bröt sig ut ur den historiska miljön;
hennes sex-appealteknik föreföll att ha upplevt den
amerikanska filmen. Pjäsens dramatiska objekt
är fru Kerstins erotiska behov och Inge Wærn
lyckades också i den rollen ställa sig i spelets
centrum genom aftonens varsammaste
prestation och det var hennes ton som höll samman
de andra. Hon växlade attityd oavbrutet utan
att gnissla och stod i en perfekt fysisk kontakt
med sin roll och det var också hon som
underströk att Strindbergs dramatik från de åren
i grunden är en fysiologisk dramatik.
Sven Alfons
Av hjärtans lust av Karl Ragnar Gierow.
Dramatiska Teatern.
Gierows första komedi, ursprungligen
skis-sad för radio, förefaller uppfylla ett av de
krav som teaterchefen fru Brunius ställer på
den moderna teatern: att ge trevlig
underhållning utan störande inblandning från den mer
eller mindre politiska, mer eller mindre
tragiska verklighet som publiken anses vilja
komma ifrån för ett par timmar då och då.
Situationen på Quinnevads slott är visserligen
inte enbart idyllisk: fullständig ruin med
utmätning och auktion i släptåg hotar det anrika
slottet och den friherrliga familjen Sinclair.
Den unge baronen som genom sitt dagdrivarliv
och sitt ekonomiska lättsinne bidragit till att
denna situation uppstått avvaktar katastrofen
med 1’ancien régimes stoiskt föraktfulla apres
nous le déluge. Konsten att vara ruinerad på
ett älskvärt sätt har alltid omgivits med en
romantik som vanligen kombineras med ett
förlöjligande av de rättmätiga fordringsägarna.
Så också här: i verkningsfull kontrast till den
elegante feodalherren, som är beredd att ta sin
obligatoriska ridtur ända till själva
auktionsdagen och som går sin ekonomiska avrättning
lika leende till mötes som en fransk ädling
under den stora revolutionen besteg schavotten,
framställs penningpöbelns representant
direktör Humbert, en avlägsen och alls inte
demonisk släkting till direktör Hummel i
"Spöksonaten". Han har köpt upp skuldsedlar och
inteckningar i Quinnevad för att ge sin
en-födda dotter slottet i present på hennes
bröllopsdag. Innan han anländer till slottet har
emellertid dottern redan kommit dit för att
i sällskap med sin fästman, en ung lovande
brännvinsadvokat, erbjuda baronen en lösning
på hans ekonomiska problem. Denna lösning
överensstämmer emellertid inte med baronens
genom generationer nedärvda hedersbegrepp,
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
