Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
och han avvisar den med en stolt hänvisning
till den livsstil som bärs upp av honom och
hans kast. Att denna livsstil tydligen inte
utesluter kurtis med pigorna och en erotisk
fördomsfrihet som är lika stor som hans
ekonomiska lättsinne kan inte i författarens ögon
diskvalificera Patrik Sinclair som en bördens
och sinnets aristokrat. Nå, strunt i det, unge
Patrik får småningom veta att hans kultur inte
är mycket värd om han inte orkar försvara den
mot busar, och det gör han ju också, varvid
han har god användning av sin erotiska charm
och erfarenhet. Genom att ha tjusat till fröken
Humbert (innan han visste vem hon var)
åstadkommer han hopplös förvirring i fiendens led,
och till slut kan han sauvera både slottet och
flickan utan att ha behövt pruta av så mycket
på sin livsstil att det stör den som inte ens från
början var vidare imponerad av stilen i fråga.
Stycket är en ren förströelsekomedi, av
vilken man inte får fordra några psykologiska
djupsinnigheter. Figurerna är studerade enbart
på ytan men roligt uppritade. Särskilt har man
nöje av betjänten Lindgren, som i
Winner-strands uppsyn bekräftade att den adliga
kulturen utbildar sina mest genuina företrädare
bland trotjänarna. Goda bifigurer är också den
apoplektiske direktör Humbert (Åke Claesson),
den beskäftigt fåraktige advokat Forrell (Göran
Gentele) och godsägare Sjöberg (Olof
Sandborg), som spred en angenäm doft av visky och
gödsel i Quinnevads gemak. Dialogen dignar
som ett överfullt bigarråträd av fyndiga
vändningar och mer eller mindre lyckade
kvickheter, det vill till att det i huvudrollerna är ett
par replikkonstnärer som Stig Järrel och Inga
Tidblad som sköter knivkastningen med en rent
cirkusmässig precision. Sven-Erik Skawonius
förtjänar en kraftig eloge för den smak och
skicklighet varmed han inrett Dramatens
vridscen till huvudvåningen på Quinnevads slott.
Det var verkligen någonting att visa för turister.
Regi: Rune Carlsten. Georg Svensson
Herrgården av Lars Levi Læstadius.
Göteborgs Stadsteaters Studio.
Lars Levi Læstadius’ "Herrgården" utgör en
variation på det tema författaren utvecklade
redan i debutpjäsen "Stenen vill falla". En
man och en kvinna. Kvinnan förstorar upp
mannen för sig och han gör sig ingalunda
mindre. Slutligen avslöjar han oavsiktligt sin
svaghet och kvinnan föraktar. Med
"Herrgården" har Læstadius gått ett stycke längre eller
för långt, om man så vill. Han söker sak med
de intellektuella, enkannerligen författarna, som
han förebrår för att ha isolerat sig från "de
verkligt skapande krafterna i folksjälen" och
för "deras maktlöshet inför tidens vånda".
I poeten Erik Thrane har han velat personifiera
den svenske författaren men demonstrerar
endast ett specialfall.
Författaren besparar inte poeten något. Inför
sin stundande femtioårsdag återvänder Thrane
efter många års bortovaro till sin ägandes
herrgård för att gömma sig undan planerade
uppvaktningar. Här möter han åter Astrid,
arren-datorns dotter, som han en gång besjungit för
hennes sextonåriga ljuvhet. Astrid, nu mera
erfaren än förr, servitris i staden, älskar
alltjämt Thrane och förmår honom att förena sig
med henne på nytt. Læstadius understryker att
poeten i mycket är en posör och en man, som
älskar orden för deras vemodiga eller muntra
klang. Men det som slutligen dömer honom,
är att han inte förmår fysiskt tillfredsställa
kvinnan. Han får till råga på allt skulden för
ett mord en dräng utfört i bitterheten över att
inte kunna tillmötesgå de krav på kärlek,
Astrids tidigare samliv med diktaren lärt
henne ställa. Det blir därför tämligen lätt för
Thranes socialt ambitiösa hustru att forsla
i väg sitt vrak till man till den fest, där den
kulturella eliten väntar på att få hylla honom
för hans skaldegärning. Kvar på valplatsen
står som segrare och representant för vad
Læstadius sannolikt menar vara de "verkligt
skapande krafterna i folksjälen" Astrid. Någon
resning — som Helge Krogs Vibeke, en kvinna
som också hon säger farväl till sin romantiska
uppvaktning — har denna kvinnogestalt
emellertid inte. Hennes förtvivlan över att mannen,
som fått henne att tro stort om kärlek, inte
håller måttet må vara hur gripande som helst
— Kerstin Rabe gjorde denna scen mycket
gott — men det att hon blivit lurad på
konfekten, gör henne inte utan vidare mera
värdefull än mannen. För att uppskatta henne till
fullo måste man sannolikt överflytta på henne
den romantik, som vävts kring allehanda
skogvaktare i den samtida litteraturen.
Ett spelbart stycke är "Herrgården"
otvivelaktigt och i interiörerna från arrendatorsköket
har författaren odlat ett ganska fint stämnings-
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
