Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
gravar, där svartkonsten odlas och osaliga
gengångare irrar i nattliga skogar.
Som folklivsskildring är Stenius’ bok
mästerlig. Det pittoreska, det krumeluriga draget hos
dessa urmänniskor är återgivet med kunskap och
fasthet. Göran Stenius har en bildrik och
suggestiv stil, antingen han skildrar den lilla
prästgårdsidyllen i Kinnalax’ kyrkby, vårens rikedom
med blommande hägg bland gamla grå bodar
och kyrkklockan Gammeljakobs stilla
söndagssång för tornets kvittrande svalor eller de mörka
små pörtenas andliga och lekamliga elände.
Det är härliga gestalter som ger miljön dess
liv: Hungergropens envåldshärskare, mjölnaren
Kutru, Mataleena, den gamla kvinnan som från
fjärran bygder kommit till Kinnalax och blivit
professionell gråterska, drängen Konstu, som
letar mask i det kvällsdaggiga gräset med sina
nakna tår, Vornu Kopra, som satt sitt stål i flera
människors hjärtan och som är ensam om att
kunna tvinga den armstarka Aune till älskog,
hon som är traktens yppersta bastubaderska och
dotter till byarnas dödgrävare. Mest
representativ är kanske tiggaren Mooses Mörä, som
presenteras som en faun i vadmal och träskor i den
hemlighetsfulla gröna skymningen. Hans trasor
har en obestämd doft av stall och orenlighet, och
hans händer trevar i ständig oro i omgivningen,
antingen den utgöres av trädrötter eller
pig-kjolar. Han känner en intim samhörighet med
naturliga och övernaturliga krafter som lever
under jorden, och hans huvudegenskap är den
magiska sidan i det karelska kynnet, den
samhörighet med livets innersta och ursprungligaste
krafter, som också andra finländska berättare
har stannat inför.
Denna känsla av ursprunglighet och
fruktbarhet går igenom hela miljöteckningen i
"Hungergropen". Familjerna lever ställvis i fullständig
promiskuitet, och typisk är brödratrion Rokka,
som delar fyra hustrur. Den paniska andan tar
gestalt i mjölnardottern Marjatta och hennes
utmanande skratt, i det vilda skrattet som
hon under några berusade dagar sprider till
hela Hungergropen, skrattet som sjuder genom
byarna, trummar fram genom ravinerna, pyr
och flämtar och brakar i gårdar och bastur.
Det är ingen lätt uppgift som fattigprästen
Bubonius får, när han som kaplan skall ta hand
om Hungergropens själar och med sina
svavel-doftande predikningar rycka upp dem ur deras
dryckenskap, kättja och avgudadyrkan. Han är
också en kostlig gestalt, där han kommer till
fattigbyarna i den luggslitna fårpäls som är
tillhåll för allsköns ohyra och som utgör den enda
kontinuiteten i hans liv. Han känner det som om
hans vandring är slut och är nöjd att hans
förskrämda själ nått ett mål i denna alltför
verksamma värld. Ändå blir Hungergropen inte hans
slutmål. Livets skeende blir honom övermäktigt.
Han gifter sig med den lättsinniga
mjölnardottern, och efter deras bröllop ger den frikostige
mjölnaren en fest, vars yppiga matsedel, lystna
flugsvärmar och vilda dryckesorgier skildras
med den dråpligaste renässansfärgade
naturalism.
När Bubonius hämtat sig från gästabudets
påfrestningar, börjar han en beveridgeplan i
smått för att motverka hungersnöden. Han vill
odla kärr och bygga spannmålsmagasin, men en
mörk julafton går det svältande folket till attack
mot hans bostad, och han flyr med hustru och
barn i sin släde över sviktande isar och
försvinner för alltid.
Man blir nästan chockerad, när man så
småningom får veta, att denna handling utspelar sig
föga mer än ett sekel före vår egen tid. Icke dess
mindre tror man på Göran Stenius’
folklivsskildring. Han blir genast mindre intressant, när han
i något kapitel skildrar herrgårdsfolk och
officerskretsar i debatt om Napoleonkriget. Bokens
final är en skildring av hur kronofogden Claus
Korpi mobiliserar Hungergropen mot ryssarna
1808—09. Man känner "doften av unken,
dammig fattigdom" stå massiv som en vägg i
sommarhettan kring hopen. När dessa svultna och
fattiga krigare i skogens snåriga djup och
mörker med den verkliga partisantekniken
besegrar ett helt ryskt regemente, får de ett drag
av skogens andar, av övernaturliga väsen. Så
har Göran Stenius t. o. m. i sin redogörelse för
historiska förlopp fått in något av den magi och
mystik som präglar hela hans levande och
drastiska folklivsskildring. Jöran Mjöberg
Pliktmänniskor
Helvi Hämäläinen: Förpliktelse. Översättning
av Ragna Ljungdell-Erlandsson.
Norstedts 1944. 11:—.
Det finns ingenting insmickrande i den finska
författarinnan Helvi Hämäläinens till jul
översatta roman "Förpliktelse". Särskilt i svensk
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
