Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bokmiljö ter den sig nästan en smula
utmanande. Annorlunda ligger det väl till i
Finland. Det författarinnan berättar om och det
hon också sympatiserar med är människor,
starkt genomträngda av pliktkänsla. Den
kvinnliga huvudfiguren är kemist och vetenskapare,
en idealist som varken kan tänka sig att ge
upp sitt dåligt avlönade och mycket krävande
laboratoriearbete för ett ombonat hemliv eller
att byta ut ett vetenskapligt laboratoriearbete
mot ett välavlönat, merkantilt sådant. Och den
manlige huvudpersonen är en läkare, hos vilken
guldet visserligen hopar sig, men som av ren
arbetsplikt inte kan säga nej till något
sjukdomsfall, en asket och en pliktmänniska. Både
den kvinnliga kemisten Hanna och doktor
Melto-lahti har konflikter på det erotiska området.
Hon är gift med en utåtvänd och flörtig man
som inte passar henne annat än rent fysiskt
och doktorn har genom sitt fullständiga
uppgående i arbetet blivit en främling för sin
hustru och nära nog även för sin dotter.
De båda huvudfigurerna är omsorgsfullt
studerade och hela romanen är överhuvudtaget
gedigen. Den vänder sig, kan man väl säga, så
gott som uteslutande till en publik av
intellektuella yrkesutövare, för vilka skulle väl annars
önska och kunna identifiera sig med kemisten
Hanna och doktor Meltolahti och förstå deras
problem. Vetenskapens stränga värld — och
det är den det här är fråga om — är en kanske
mera sluten värld än någon annan, ett slags
fredens fronttjänst, och den kvinnliga kemisten
och den berömde läkaren glider också, när
kriget kommer, nästan omärkligt över från
fredens arbete till krigets.
Trovärdigt och inträngande skildrar
författarinnan kemisten Hannas svårigheter: hon är
kysk men inte pryd, hon är sinnlig men ingen
älskarinna, hon lider av sin mans ständiga
otroheter men kan ändå inte bryta med honom.
Hon är alls inte okvinnlig, men hon kan inte
tänka på att avstå från sitt vetenskapliga arbete.
Hon är för allvarlig, för karaktärsfast och för
mycket personlighet för de flesta män, och hon
vet om det. Hon är nog också, utan att
författarinnan märker det, lite självgod. Den ende
som riktigt håller av henne är doktor
Meltolahti, han förstår hennes pliktkänsla och
karaktär, men han är ju gift och tjugu år äldre. Nå,
allting ordnar sig till slut. Hanna blir skild,
doktorns hustru dör och de båda
pliktmänniskorna förenar sina öden.
Boken slutar inte med bröllop utan fortsätter
en bit in i det nya äktenskapets helg och
socken, men som problemroman har den inte
så mycket att säga. Däremot ger den en hel del
som karaktärsstudie. Man får också —
indirekt — mycket av stämningen i krigets
Finland genom att det stränga, pliktmedvetna
arbetet i krigets tjänst så att säga överflyttats
till ett fredligt plan, och författarinnan låter en
förnimma segheten, redbarheten och
anspråkslösheten hos det finska arbetets naturliga söner
och döttrar. Men präktigheten blir ibland för
stor. Det unga älskande paret är kyskt,
hederligt, präktigt och försakande utöver den levande
personskildringens gräns. Och såväl den
schablonpräktige målarens hustru som Hannas
första man, den flörtige lebemannen, är en
smula för sjaskiga för att man inte ska märka
deras funktion av effektförhöjande bakgrund.
Emellertid är det — som omväxling — roligt
att läsa om en hjältinna för vilken erotiken inte
är livets enda problem, man unnar henne mer
än gärna att bli "lycklig" på sin fason och man
är glad åt att hon slipper bli påtvingad en
frälsning som inte passar henne.
Knut Jaensson
Novellisten Maupassant
Guy de Maupassant: Noveller. Gebers 1944.
11:—.
Maupassant och Tjechov brukar betecknas
som helt enkelt världens båda främsta
novellister. Tjechov är den något yngre och
betydligt subtilare, det outsagdas förste mästare.
Maupassant är i gengäld kraftigare, direktare
och verkar på läsare som är okänsliga för de
framsmygande tjechovska
stämningsuppladdningarna. Det anses att Maupassants konst
aldrig kan åldras och det skulle väl då vara
därför att den behandlar idel fundamentala
företeelser, på ett sätt som är amoraliskt
förutsättningslöst. Det är en konst som till synes är
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
