Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bara blod och muskler, ohejdade passioner och
omedelbar handling. Men bakom finns alltid
den oberörde betraktaren, genomskådaren. Allt
är försinnligat men samtidigt nedkylt,
nedfruset av verklighetens andedräkt. Det är inte
fråga om en lustarnas förtrollade trädgård,
utan om en värld av brutala motsättningar och
chockerande sammanstötningar.
Vilka lockelser som än kom Maupassant att
stå i lågor bevarade han likväl alltid bondens
kärva realism och misstänksamt skarpa ögon.
Hans njutningslystnad var stor, men hans
förstånd var större, så länge det motstod
påfrestningarna : hans fruktan för att det skulle brista
slog ju in bara alltför snart! Passionen och
förståndet slets ständigt om honom och möttes
i en skapande konflikt, i det litterära arbetet,
som både gav kompensation åt hans omättliga
livsbegär och utlopp åt hans uppgörelsebehov
gentemot verkligheten. Därför är, återigen,
hans diktvärld på en gång lågande och glasklar,
med hårda konturer, med bister realism mitt
i alla de erotiska äventyren, de romantiskt
koncentrerade utbrotten av lust och skräck. Hans
summariska men träffsäkra porträtt av
människor ur alla samhällsklasser, i alla slags
avslöjande situationer, verkar halvt föraktfullt
nedkastade. Det har sagts att hans
människo-intresse närmast var advokatens: rannsakande,
oberört, opersonligt. Säkert är att han väntade
sig allt, aldrig lät förbluffa sig, ständigt var
beredd att växla skönhet i dumhet, njutning
i lidande, sanning i lögn, kärlek i svek. Han
var fascinerad av skådespelet, men hans
fascination bestod både av åtrå och avsky.
Hos Maupassant är mannen i sällsynt grad
ett med konstnären. Han tycks uppfatta och
återge i samma drag, utan mellanlandning, ett
instinktens språng direkt på bytet. Ständigt
går han rakt på det väsentliga i en scen, ett
förlopp, ett öde som rullar upp sig. Han
förlorar sig aldrig i omskrivningar eller
beskrivningar. Han ställer fram tinget, människan,
tilldragelsen utan onödigt estetiskt
omslagspapper. Han förfalskar inte, pumpar inte upp
något med luft, avleder inte med förmildrande
fraser. Det ordnät han kastar över verkligheten
är grovmaskigt men hållbart. En del nyanser
flyr undan, men han är bara ute efter rejält
byte soiii sparkar och sprattlar, som är kött och
blod, påtagliga substanser, varma och kalla
realiteter. Hans förlopp är ofta konstruktioner,
osannolika, grova vid närmare betraktande.
Men de är effektiva mekanismer, de sätter
människor i rörelse och för till kulminationer som
är blottläggande och eggande, katastrofala och
skrämmande. Det är dock sant: Maupassant är
en mästare som nutidsläsaren inte ska
rannsaka för närgånget. Då kan man få en känsla
av måleri sett genom förstoringsglas: något
alltför grovt och fullt av rämnor.
En ny, ståtlig volym, rymmande ett tjugutal
av Maupassants noveller, har nyligen kommit
ut. Urvalet kunde kanske varit bättre men är
i varje fall mångsidigt och döljer inte
mästarens svagheter. Historierna växlar mellan
sinnlighet och skräckeffekter, för att emellanåt
sammansmälta dessa båda inslag. Förförelse i alla
former hör givetvis till Maupassants käraste
novellmaterial, och det renodlade naketmåleriet
triumferar till exempel i "Marroca", där ett
attraktivt hondjur får utdunsta sitt begär och
sin begärlighet över sidorna, utan att
författaren kommer sig för att göra något mer av
själva berättelsen. När den verkliga livslyckan
ska framställas blir det primitivitetens
romantik som slår igenom: adelsflickan som rymt
med en soldat till Korsika och förnöjsamt äter
på träfat i en hydda. Utvändig konstruktion
som får sitt berättigande genom en
underliggande psykologisk innebörd förekommer ofta
hos Maupassant. Till denna novelltyp hör
historien om kvinnan som efter en enda lysande
balkväll sliter ut sig för att betala ett borttappat,
förment värdefullt halsband. Dit hör
berättelsen om den stora passionen som med ens går
över när mannen tvingas hjälpa den åtrådda
vid hennes förlossning, likaså det
anekdot-artade stycket om kammarjungfrun som visar
sig vara en förklädd våldtäktsman. Rena,
ouppklarade skräckfantasier är bland annat de båda
historier som handlar, den ena om en
avhuggen, vid väggen fastkedjad hand som mördar
sin innehavare, den andra om möblerna som
på egna ben försvinner ur huset.
De korta karakteriserande beskrivningarna
får hos Maupassant gärna en vasst kritisk form,
när de inte går i sinnlig riktning. Det heter om
en inskränkt man: "Han talade mycket distinkt,
strödde omkring sig åsikter, som liksom klingor
högg av all vidare diskussion i ämnet. Han
tvekade aldrig, uttalade vid alla tillfällen sin
ögonblickliga och inskränkta uppfattning utan
något som helst bryderi." Men i en sådan bril-
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
