Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Brustna illusioner
Hans Carossa: De vackra illusionernas år.
Översättning av Josef G. Jonsson.
Fahlcrantz & Gumælius
1944. 9: 50.
Hans Carossas "De vackra illusionernas år"
är andra delen av den berättelse om författarens
barndom och ungdom vars första del redan
tidigare under titeln "Barndom och brytningstid"
har överflyttats till svenska. I "De vackra
illusionernas år" kommer den adertonårige Hans
Carossa hösten 1897 såsom nybliven student till
München för att studera medicin och tycker sig
ha hamnat bland idel gudar och gudinnor i en
ny och förbryllande värld. Han besöker
Pro-pyléerna med andakt och Café Luitpold med
ännu större andakt, han berusas intellektuellt av
undervisningen vid universitetet, och han dricker
ett ännu starkare rus ur den nya litteratur han
med hetsig iver jagar igenom. Han läser Dehmel
och Hauptmann, Strindberg och Nietzsche, han
får veta att tiden måste pånyttfödas, att man
måste få en ny sinnesart, nya känslor och en ny
kärlek "som dansar över lik". Han möter för
första gången arbetarrörelsen och han skaffar
sig sin första älskarinna,
"De vackra illusionernas år" är en bok i vilken
den över sextioårige mannens insikt och
erfarenheter överallt ha vävts in i berättelsen om
ynglingens upplevelser. Allt det som en gång hände
ynglingen har, skilt som det är från det
närvarande genom en världsundergångs syndaflod,
fått ett djupperspektiv som inte anades i
upp-levandets ögonblick. Den nittonårige ynglingen
skulle säkerligen inte kunnat ge den rad av
levande och skarpt konturtecknade porträtt av
lärarna vid Münchens universitet som den
sextioårige mannen har givit, och han skulle knappast
heller ha varit i stånd till de funderingar över
minnets väsen och över livets ursprung som
Carossa tillskriver honom. Kanske också den
nittonårige förnam vad det i hans första erotiska
upplevelser var som så fläckade kärleken och
så splittrade känslan att han senare blev ur stånd
att med hela känslor närma sig den flicka han
verkligen älskade, men nittonåringen skulle
säkerligen aldrig ha mäktat skänka den lilla ordlösa
kärlekshistorien med denna flicka ens
tillnärmelsevis något av den sötma och ljuvhet som
den åldrade Carossa förmått. Och han skulle inte
heller, vilket Carossa själv påpekar, kunnat ge
den intagande skildringen av de båda gamla
tvillingtanterna, Luise och Lena, därför att "den
oförgängliga charmen i ett glatt och fromt
förtröstansfullt liv" ännu inte gått upp för honom.
Hans Carossas namn har blivit ett av de allra
främsta inom den tyskspråkiga litteraturen. Med
sin lugnt framvällande epik, sin milda,
behärskade mognad, sin måtta och sin jämvikt anknyta
hans självbiografiska böcker till den bästa
traditionen inom tysk litteratur. Han har förmåga att
ur allt hämta fram någonting positivt, att se
klart men att ändå inte upphöra att vara god.
Han äger också den stora personlighetens gåva
att i förvissningen om alltings djupa
betydelsefullhet göra också den minsta detalj till något
av vikt för läsaren. Scen efter scen framträder
med sällsam visuell klarhet, och mellan dessa
scener slingrar sig ett band av aforismer som
meddela en bitter men ändå vänlig visdom.
Carossas bok är ett sökarljus som han i
smärtsam kärlek riktar mot det förflutna, mot en
lyckligare tid då människorna trodde att de levde
i den bästa av alla världar, mot händelser som
då de hände inte intresserade författaren så
mycket som de senare kommit att göra, och mot
en människotyp som han betraktar såsom nästan
utdöd och vars vackraste representant i boken
är hans egen fader, den trötte landsortsläkaren
som alltid predikade att likaväl som bayrarna
hade kunnat lära sig att fördraga preussarna så
borde tyskar och fransmän kunna bli vänner.
Att analysera denna människotyp och att mylla
ned den "hel och odissekerad" i människornas
hjärtan i förhoppning att den där måtte slå rot,
det har varit Hans Carossas egentliga syfte med
denna bok. Uppgiften kan synas hopplös, men
likväl finns det i boken något som stärker tron
på att liksom det är så att livet har sitt ursprung
i något som intet jordiskt kan göra skada, så är
det kanske också så att även godheten har ett
sådant ursprung. Elisabeth Tykesson
Alla slags äventyr
All världens äventyr i ett urval av Sigfrid
Siwertz. Bonniers 1944.
Inb. 20:—.
I inledningen till sin stora antologi "All
världens äventyr" — en motsvarighet till "All värl-
6 BLM 1945 ii
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
