Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
rence Sterne. Nio av de i fortsättningen
behandlade ämnena är tagna ur 1800-talet,
huvudsakligen Englands 1800-tal, och två tillhör
snarast vårt eget århundrade: Chesterton och
lörd Reading.
Det är ett sympatiskt särtecken i Knut
Hagbergs essaykonst, att han med hela sin stil och
personlighet känner sig mera dragen till
världsmännen än titanerna. Betecknande är också
hans förståelse för sobra, diplomatiska
gestalter med mogna, fördomsfria perspektiv,
sang-viniker som hellre leds av sval objektivitet än
av nycker och impulser. Hertigen av
Wellington, kallad Järnhertigen, hör till dem. Liksom
en samtida svensk officer, general Sandels,
ansåg han det som ett brott att icke avsluta sin
måltid i laga ordning, även om fienden när
som helst kunde gå till attack. Det är en
avgrund befäst mellan honom och hans störste
motståndare. Napoleon hörde till titanernas
och icke till världsmännens släkte. Men
Wellington var kristen, och för honom fanns endast
ett försonande moment i att som fältherre
nödgas leda så många människor till döden:
han visste att bland soldatmaterialet fanns en
mycket stor del av samhällets avskum, av
kanaljer och galgfåglar. Ändå red han bort
från slagfältet vid Waterloo bruten av ångest
och förtvivlan över alla skövlade
människoöden. I det stycket liknar han varken Karl XII,
Napoleon eller vår tids caesarer. Wellington
tillät ej heller några repressalier från sina
soldaters sida. I Spanien uppmanades de att visa
all yttre vördnad för den katolska kyrkan,
och deras ledare var troligen den mildaste
bland historiska chefer för ockupationsarméer,
en fältherre som studerade filosofi,
religions-och kulturhistoria, själv något av stoiker med
ett metafysiskt perspektiv i sin tappra
oberördhet av farorna.
Det finns andra gestalter av besläktad
klassisk höghet i "Järnhertigen". Där är prins
Albert, som under ett decennium, 1850-talet,
i egenskap av Victorias make var Englands
fak-tiske regent. Genom en rad betydelsefulla
insatser befäste han sitt nya fosterlands
maktställning och arbetade till sist ihjäl sig, icke av
kärlek eller patriotism, endast av pliktkänsla. Där
är lörd Grey, som leddes av sitt grundmurade
hat till tvång och förtryck, som i sin parlamen-
tariska gärning gick fram med nästan ofattbar
objektivitet och lidelsefrihet, som tidvis
verkade direkt indolent i sin politiska hållning
och just genom sin oberördhet kunde
genomföra väsentliga ting. Där är som en
idealismens fanatiske outsider Gordon, fältherren som
gick under i sin besatta strid för imperiet av
Guds nåde, extatikern som höll sig till bibeln
och Thomas a Kempis och som ville vara Guds
profet på jorden. Och där finns också som ett
slags skurk i dramat den sluge diplomaten
Sultan Abdul Hamid. Han skilde sig från
många av sina landsmän genom att varken
vara vällusting eller gourmet, och mot den
äldre turkiska vanan underlät han att vid sin
kröning låta avrätta horden av bröder, sina
medpretendenter till tronen. Ändå var han en
hänsynslös despot, som på grundval av
orimliga beskyllningar lyckades bringa hela den
nationella oppositionen om livet. Till dödligt
men för många misstänkta personer i hans
omgivning var han en perfekt skytt, som
ständigt bar revolvern i fickan, något som dock
inte hjälpte honom när han efter lång kamp
mot sina motståndare störtades från tronen.
Hans makabra slut blev att han förvägrades
i landsflykten medföra det enda sällskap han
önskade sig, en väldig angorakatt.
Det som gör Knut Hagbergs uppsatser till
essayer är till stor del hans objektiva närmande
till ämnet. När han recenserar ett arbete,
sysslar han i kraft av sin vidsträckta
förhandskunskap mera med saken än med författaren och
verket och höjer sig därigenom över
dagsjournalistiken. Men med sin sobra och dämpade
läggning har han en benägenhet att slå över
i det preciösa, när han vill säga kvickheter eller
originaliteter. Det gäller om hans tolkning av
Sternes gest på dödsbädden, när skalden lyfte
sin hand liksom för att avvärja ett slag. För
essayisten blir denna besvärjande åtbörd
liksom en ängslig protest mot en rad framtida
litteraturhistorikers Sterneporträtt. Samma
invändning gäller, när han ser exkonung
Ferdinand av Bulgarien en gång i skuggornas land
föra en avmätt och sirlig, desillusionerad
konversation med sin morfader Ludvig Filip och
önskar att han diskret kunde få avlyssna
samtalet. Men detta är mycket små svagheter i ett
upplysande, ofta stimulerande arbete.
Jöran Mjöberg
176,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
