Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Avlidna författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AVLIDNA FÖRFATTARE
Gösta Werner: Kameran går. Steinsvik 1944.
16:—.
Det är givet att varje teater- och filmbok
emottas med tacksam glädje av alla dem som
är speciellt intresserade av detta ämne, vars
litteratur hos oss är beklagligt tunnsådd. Med vissa
förväntningar griper man sig därför an med
Gösta Werners filmbok "Kameran går", inte
minst därför att författaren är att betrakta som
en i branschen initierad. Boken visar sig också
innehålla många glimtar och upplysningar från
det magiska filmarbetet, som måste verka roande
på lekmannen. Ett utmärkt väl exemplifierande
bildmaterial förhöjer givetvis bokens värde
liksom också Victor Sjöströms företal, ett par
register över svensk och amerikansk filmslang
är riktigt roliga, och ett med filmtekniska
termer på skilda språk är säkert nyttigt för dem
som vill förkovra sig i ämnet. Men sedan
sönderfaller boken i flera avsnitt på ett sätt som inte
är lyckligt, och som snarare verkar hopplock och
uppvisande av filmkunskap i största allmänhet,
visserligen icke föraktliga mängder av sådan
kunskap men dock mer hemmahörande i smärre
broschyrer eller tidningsartiklar (vilket f. ö. de
flesta kapitlen om regissörer och tillfälliga filmer
ger intryck av att redan ha varit). Ett rundhänt
uppvisande av delvis välkänt material liksom en
del lösliga resonemang i ämnet verkar
otillfredsställande i en så pass pretentiös och dyr bok,
där man hade velat följa en genomgående linje,
känna författarens personliga och genomarbetade
syn på väsentligheterna i den filmiska
utvecklingen. Som boken nu är stannar man inför ett
utsirat och överväldigande utanverk av notiser,
uppgifter, allmänna reflexioner, men saknar
några verkligt djupt pejlande tankegångar i
ämnet — och dit borde sannerligen också vår
filmlitteratur ha hunnit —- varför boken i första
hand lämpar sig väl som uppslagsverk.
Johan Falck
Avlidna författare
Romain Rolland
I Frankrike har Rolland länge varit en död
man. Läser man en fransk litteraturhistoria,
skall man häpna över hur kortfattat hans
insats omnämnes. Om detta kan förklaras av poli-
tiska skäl, så är det svårare att komma förbi
den europeiska kritikens nästan enhälligt
uttalade ringaktning för hans skönlitterära verks
konstnärliga halt. Då Rolland vågade hävda,
att "le style, c’est Påme", svarade Papini
respektlöst och elakt: "Rolland har ingen stil."
Huxley anför Rolland som en av prototyperna
för vulgariteten i litteraturen: "Där skedde ett
allmänt utplånande av alla gränser; allting
späddes ut, tills det blev diskvatten. Rolland
serverade frikostigt av denna delikata,
känslosamma soppa, slev på slev, med emfatisk och
banal och följaktligen verkningslös och
vulgär prosa." Om denna dom närmast gällde
"Jean-Christophe", så fann kritikern "Colas
Breugnon" om möjligt än värre: han talar om
"den pinsamma, djupt oärliga boken" och
säger kvickt: "Pantagruelsk pacifism gör ett
fullt ut lika beklämmande intryck i de fall, där
den slår fel, som munter kristendom." I
Frankrike representeras den gängse värderingen bäst
av Henri Massis, som i sina "Jugements"
utsätter Rolland för en förintande kritik. Artikeln
heter "Le dilettantisme de la foi" och
framställer Rolland som en förrädare mot heliga
värden i fransk kulturtradition: han accepterar
varje känsla på grund av icke dess innehåll
utan dess intensitet, han dyrkar oron, icke
resultatet, han respekterar varje form av
religiositet, bara den äger stark känslokvalitet.
Mot en sådan kritik tycks panegyriker som
vännen Stefan Zweigs icke spela någon större
roll. Det förefaller, som om Rolland skulle ha
avvisats av den mogna europeiska kritiken, och
som om alltså Svenska akademien än en gång
skulle ha misstagit sig, då den gav Rolland det
missbrukade litterära Nobelpriset.
Må det vara tillåtet att hävda en annan
uppfattning !
Det är svårt att känna någon större vördnad
för den livstro, som Rolland förkunnade; hans
utveckling från den djupsinniga synen på
lidandet i Beethovenboken till det naiva
förhärligandet av livsanammelsen i "Michel-Angelo"
förefaller icke imponerande. Det är förvisso en
banal syn på människan och livet som Rolland
företräder, och om denna syn var olidlig redan
under förra världskriget, så är den nu nästan
kväljande, då vi sett "livet" ställas som
legitimering för de mest bestialiska ogärningar.
Det är också fortfarande svårt att komma förbi
de konstnärliga defekterna i Rollands språk
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
