Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Avlidna författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AVLIDNA FÖRFATTARE
och stil: han skriver, när det vill sig riktigt
illa, så som den unge Per Hallström, när denne
är som värst. Man underskriver också gärna
Massis’ ord om att Rollands romanverk icke
har rätt att kallas representativt franskt och
heller icke europeiskt, ty de verkligt europeiska
bland franska böcker, "ce sont ceux de nos
moralistes frangais, des La Rochefoucauld, des
Vauvenargues, des La Bruyère, de ces génies
lucides qui n’ont écrit ni pour les exaltés, ni
pour les jeunes vierges, ni pour les
Alle-mands ..."
Men ändå — vilken förblindelse att icke
erkänna den rena viljan, den sublima
syftningen, det okuvliga modet hos denne
fransman, som i västerlandet står nästan ensam om
att ha älskat sitt fosterland glödande men
mänskligheten än mer glödande. "Den som
under kriget vill envisas att taga parti för
freden på jorden vet, att han därmed sätter på
spel sin lugna existens, sitt goda namn och
rykte, att han kanske förlorar sina vänner. Men
vad vore en tro värd, för vilken man icke
vågar något? Förvisso sättes den nu på prov,
då varje dag bringar oss det starka återljudet
av nya våldsdåd, orättfärdigheter och
grymheter. Men sattes den ej på ännu hårdare prov
i de tider, då den lämnades i förvar hos fiskare
i Judéen av honom, som mänskligheten ännu
alltjämt påstår sig vörda — mer med läpparna
än med hjärtat? Strömmarna av blod, de
nedbrända städerna, allt det ohyggliga, som
förövas och förkunnas, och som vi lida under,
kan dock ej ur våra själar utplåna den lysande
strimman efter fiskarbåten i Galiléen, det kan
ej nedtysta klangen i vårt inre från de djupa
stämmor, som genom seklen förkunnat
förnuftet som alla människors fosterland." Vi har
under de sista åren i Sverige sett tillräckligt
många exempel på hur människor svänga som
vasstrån för de militärpolitiska växlingarna:
ena dagen är Sovjet vår fiende, andra dagen
vår frälsare, ena dagen är Finlands sak vår,
andra dagen är den föraktlig. Under sådana
förhållanden kan det ha sitt intresse att
iakttaga en orubblig och konsekvent man! "De
kunna hata mig, men de skola icke lyckas lära
mig hata", skrev Rolland, och han hade
täckning för orden. Inför denne ensamme mans
stolta lugn vissnar även våra vältaligaste
humanistiska beredskapsproklamationer ned till
likgiltighet och tomhet. Den som kastar sten på
Rollands konstnärlighet må också först skriva
ett bättre drama än hans "Vargarna" eller
skapa en kvinnoserie jämförlig med den i
"Jean-Christophe".
Rolland skrev en gång om Frankrike: "Jag
sade: de ha förstört allt... Vilken ras av
gnagare! En ras av bävrar. I samma ögonblick
man tror, att de rasande kasta sig över ruinerna,
lägga de med dessa samma ruiner grundvalarna
till en ny stad. Jag ser för närvarande
byggnadsställningar resa sig på alla håll..." Vad
som här sägs om fransmännen, gäller också
om Europa: byggnadsarbetarna är inte många,
men de står kvar vid sitt arbete, och de sviker
icke. Det stora ärvda kapitalet, som är Europas
enhetliga kultur, förslösas icke, ivriga och
pietetsfulla händer söker bland ruinerna efter
det förlorade, i levande hjärtan ringer klangen
från det förflutna, och alltjämt föds nya
skapande genier, som kan föra verket vidare.
I raden av dessa trofasta européer, som under
övermänsklig påfrestning, isolerade från
varandra och dignande under andras bördor hållit
sin kurs rak, kan ingen förmena Romain
Rolland en plats. Den som klandrar honom må
uppvisa ett renare hjärta och en segare vilja.
Sven Stolpe
Gustaf Ullman
Gustaf Ullman, som avled den 21 januari,
tillhörde inte de författare som under senare
decennier stått i rampljus och mottagit
applåder. Men hos dem som minns hans
ungdomsdiktning, dessa karakteristiskt kantiga,
bottenärliga vers, där den svenska västkustens art
tolkats av ett mottagligt sinne, skall hans
bortgång väcka vemodiga känslor. Född i ett
schartauanskt prästhem, hade han i sitt
sinnelag en bundenhet och en tyngd som
medverkade till att han aldrig fick någon större
publikframgång. Han skrev många prosaböcker om
vardagsmänniskor och om glanslösa konflikter
i småborgerlighetens värld; säkert är de flesta
av dessa böcker dömda att sjunka i en tidig
glömskas grav. Med ungdomsverket "Präster"
(1907), där han så initierat skildrade
människor i en av schartauanismen präglad miljö,
åstadkom han sitt bästa som berättare. Med
orätt har detta verk kommit i skymundan.
Gustaf Ullman var raka motsatsen till en
fäsör: han kunde aldrig åstadkomma några
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
