Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lars Ahlin: Kvinnan och döden. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS AHLIN
han satte fordringarna så lågt! Å, så vämjelig
han var. En så vämjelig upplevelse av mig
själv jag fick i hans närhet. Barn tror att deras
exkrementer är delar av dem själva och leker
med dem som med sina egna tår. Gustav trodde
att jag var han. När han fingrade på mig
fingrade han egentligen på sina egna könsorgan. —
Han lärde mig att förakta människorna, för
nu såg jag ju att de flesta exemplaren av detta
släkte aldrig vill leva med det helt andra. De
vågar inte. De flesta känner det tryggare och
får större utbyte av att dalta med sig själva.
Men därför att det inte anses tillräckligt
moraliskt och därför att vi ju i alla fall tycks vara
skapade för varandra, så daltade man med sig
själv genom andra.
Därför är det, sa jag, när jag åter en gång
stod nere vid kajbandet. Jag vill inte leva
i denna svinhjord. Människorna äcklar mig.
Jag vill inte vara deras projicerade könsdelar.
Ändå stod jag här för något helt annat, ty
något borde väl ha hänt mig om det verkligen
varit därför. Men ingenting hände nu heller.
Och därför att det inte hände blev jag som jag
blev. Jag började njuta av att människorna
använde mig som en dörrmatta, ju smutsigare
de var desto större tillfredsställelse kände jag.
Jag tappade totalt min värdighet och integritet.
Jag ville inte försvara mig längre mot intrång
av skilda slag. Nej, smutsa ner mig ni! Jag
kan inte längre bli ondskefull i självförsvar.
Och det var nu jag kom till Levander.
Herr Levander var köpman och frireligiös.
Han var kristen och likväl var han det inte.
Han var sällsynt lång och benig. Hans armar
hängde inte efter sidorna utan framtill. Det
verkade åtminstone så då han gick. Och han
var sällsynt svart i ansiktet. Det är inte ofta
man ser så svarta karlar här oppe. Men han
var verkligen svart, och han blev bara svartare
av att han oftast hade nerfällda ögonlock, ty
ögonlocken var något av det svartaste man kan
tänka sig, och han hade dem så djupt nerfällda
att man undrade hur han kunde röra sig utan
att stöta ikull en massa saker. Men han var
verkligen religiös även om han inte var
religiös på samma sätt som Greta. Helst skulle
man vilja tro att han inte alls var religiös, men
han var det nog i alla fall.
Han hade varit gift i sjutton år när jag
kom till honom, men han hade inga barn. Fru
Levander hade legat stum i nästan sjutton år.
Hon hade legat inne i sitt rum dag efter dag
och år efter år och hon hade inte sagt ett ord.
Flera läkare hade undersökt henne och försökt
att få henne att tala. Det var någon psykisk
trauma. Det hade knutit sig inom henne. Hon
hade fått en chock och så hade det knutit sig
och sen hade knuten inte gått att lösa upp, sen
hade hon inte sagt ett ord.
Chocken? tänkte jag. Jag såg på Levander
ibland att han visste varför hans hustru blivit
stum. Men han vågade inte veta det. Nå.
Kanske han bara trodde att han visste, och det han
trodde att han visste, det vågade han inte veta.
Också hos henne märkte jag att hon trodde
hon visste varför. Om hon upphört att tro att
hon vetat kanske knuten gått upp och hon
kunnat tala.
Hon hade varit religiös, mycket religiös.
Kanske det var därför hon blivit stum då
något alltför skändligt hänt henne? Men det
är bara en gissning. Det kan vara för något
helt annat.
Jag skötte henne om dagarna. Ibland
lyckades jag lura upp henne. Det hände att jag fick
henne att sitta på en stol på övre balkongen.
Det hände till och med att jag fick henne att
sticka. Jag slet kolossalt med den kvinnan, men
jag njöt av att slita med henne. Hur jag än
ansträngde mig fick jag emellertid inte ett
enda ord ur henne. Hon log inte ens. Ibland
kom jag på henne med något som liknade ett
leende. Men det kanske inte var det, ty när
hon såg på mig fanns ingenting av ett leende
i blicken.
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
