Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lars Ahlin: Kvinnan och döden. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNAN OCH DÖDEN
pannan, över hjässan, nerför nacken, runt
knuten mot halsen är underbart graciös och
känslig.
Kvinnans ansikte är vackert. Det har gotiska
drag. Det är besjälat, skälvande, nervöst. Men
det har också ro. Det vill inte bara fånga det
som flyr, det är också fångat i sig självt.
Hennes ansikte är ett rede. Det bor en fågel i hennes
ansikte.
Molnen på himlen har försvunnit. Himlen
själv har försvunnit. Det är bara mörk luft
omkring henne, mörk luft som i ett instängt
rum. Här och där lyser emellertid en lykta till
hälften dold bakom löv. Kvinnan står ett par
steg ifrån en trappa, som steg för steg sänker
sig ner mot vattenytan och under den. Flera
roddbåtar ligger förtöjda där.
Kvinnan tycks inte ha något ärende nere vid
Ån. Hon står där bara. Hon har stått där
hundra gånger, kanske något mer, kanske något
mindre. Hon har aldrig haft något ärende ner
till Ån. Hon står där bara.
Likväl har hon alltid haft ett ärende.
Hon har alltid vetat varför hon stått nere
vid Ån.
Därför är det, viskar hon nu som så många
gånger förr. Därför, därför!
Hon står framåtlutad och stirrar ner i det
svarta vattnet och hon räknar upp alla därför
som hon sagt under hela sitt liv. Men ingenting
händer. Ingenting kan förmå hennes fötter att
ta det sista steget ut.
Löven skälver strax ovanför vattenytan.
Vattnet strömmar tungt neråt. Men kvinnan
står alldeles stilla och bara ser ner i vattnet.
Hennes ansikte är vackert. Det har gotiska
drag. Det är ett rede för en fågel.
IV
Kvinnan som steg för steg går nerför
trappan som leder till Åns vatten och under vattnet
är låghalt. Hon har ingen hatt, men en kort,
vid kappa av blått, ulligt tyg, som hon steg
för steg låter försvinna ner i vattnet. Hennes
hår är askblont och slätt. Knuten under nacken
har en lugnt vilande tyngd. Hårets linje från
pannan, över hjässan, nerför nacken, runt
knuten mot halsen är underbart graciös och
känslig.
Kvinnans ansikte är vackert. Det har gotiska
drag.
Därför är det, viskar hon. Jag vill det! Så
enkelt är det. Jag vill det inte därför att livet
är sånt eller sånt, utan därför att du död är
det du är. Bara jag i hela världen tycks veta
din stora hemlighet. Nu först förstår jag
varför jag alltid velat försvinna ner i din ljuva,
svarta mun. Du är ju det helt andra! Du är
det helt andra som alltid velat smaka mig!
Du försmår mig inte! Dina läppar har trånat
efter mig länge. Du har kysst mina tår gång
på gång. Men aldrig förrän nu har jag
helt förstått den väldiga kärlek du hyste till
mig. Se, ta mig nu, ta mig! Jag är din
brud!
Kvinnans ansikte är vackert. Det har gotiska
drag. Fågeln bereder sig att lämna redet.
Därför är det! jublar hon.
Ändå var det kanske för något helt annat.
Visserligen hände det nu, det, som hon alltid
vetat skulle hända en gång, men ändå — ändå
kanske det var för något helt annat.
V
Kvinnan finns inte mer. Hennes ansikte hade
varit vackert. Det hade haft gotiska drag. Det
hade varit besjälat, skälvande, nervöst. Men
var man än ser upptäcker man henne inte.
Vattnet flyter tungt och lugnt. Björkarna
lutar sig i krokiga bågar över kajen ut mot
vattnet. En svart roddbåt glider nerför
strömmen. En liten pojke med manshatt på tvären
sitter i aktern och styr med ett årblad. En
annan sitter i båtens mitt. Han är barhuvad och
2 BLM 1945 iii
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
