Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
"Fientligt hav" skall otvivelaktigt bestå som
dokument över handelsflottans heroiska insats
i det andra världskriget. Georg Svensson
I skuggan av ett tecken (The Ministry of
Fear). Fritz Lang. Paramount.
Att thrillern lockar filmdiktaren är naturligt.
Bortsett från spänningens beprövade
publikegenskaper är det lätt att i ett
kriminalsammanhang plocka in effekter som gör sig bra
på film: pittoreska, ömsom kusliga, ömsom
glittrande omgivningar, originella, gärna
patologiska typer som man inte behöver besvära
sig att göra psykologiskt trovärdiga, mystiska
bildverkningar, som huvudsakligen är till för
att kittla publikens nerver, och närbilder av
betydelsefulla detaljer. De flesta filmthrillers
är liksom sina litterära förebilder kvasikonst,
men den filmatiska tekniken har onekligen
i dem haft ett fruktbart experimentalfält. En
film som "Phantom Lady" var filmatiskt så
bra att den med spänning kunde ses av varje
filmintresserad, däremot var den som thriller
misslyckad, därför att det inte var innehållet
som fått bestämma formen utan tvärtom.
"Kvinna utan samvete" var nära nog ett
mästerverk med en logisk handling och
ansatser till verklig psykologi, dessutom aldrig
koketterande med onödiga bildeffekter. "I
skuggan av ett tecken", som byggts på Gra|ham
Greenes senaste roman "The Ministry of Fear"
och regisserats av ingen mindre än Fritz Lang,
är ett sannskyldigt skolexempel på
thrillersurrealism, där rimligheten alltför ofta offras för
en bisarr situation. Att en nazistisk spionliga
gömmer stulna invasionsplaner i en
grädd-tårta, som utgör pris i en viktgissningstävling
på en välgörenhetsbasar är ungefär lika kvickt
som att förföljaren av den som av misstag fått
tårtan klär ut sig till blind tiggare. Den
avsig-komne privatdetektiven, den spiritistiska
seansen, det som antikvariat camouflerade
spionnästet ger stoff till briljanta scener, vilka tagna
var för sig suggererar avsevärt, men hela tiden
irriteras man av den fantastiska
överorganisation varmed spionerna söker dölja sina
förehavanden. Ansvaret för denna flamboyanta
mystik ligger emellertid inte enbart hos Lang
utan lika mycket hos Graham Greene, som
tyvärr i sitt författarskap alltmera hemfallit åt
barocka konstruktioner, framförda med
förtvivlans allvar. Georg Svensson
En kvinnas väg. Vincent Sherman. Warner
Bros.
I "Elizabeth and Her German Garden" möter
man en spefullt tecknad idyll — författarinnan
i fotsid tea-gown omgiven av lockiga babies.
Att en av de små keruberna sedermera skulle
göra sig känd som den nazistiske generalen
von Arnim har bidragit till att man ur
glömskan framdragit den mystiska "Elizabeth"
— alias Mary Annette Russell — som förvisso
förtjänar uppmärksamhet även för egen del.
"En kvinnas väg" ("Mr. Skeffington")
aktualiserar henne nu för svensk publik, även om
man i den fräna historia, Shermans film
bygger på, har svårt att återfinna "Elizabeths"
graciösa handlag.
I "En kvinnas väg" levandegörs en
meningslös epok vars huvudlösa nöjesjäkt kom att
inramas av två världskrig, och om också mrs
Skeffington tänkts som en typisk representant
för sin tid, demonstrerar Bette Davis stundtals
att hon inte bara avser att gestalta en tom
hysterika. Mrs Skeffington är hopplöst fixerad
vid sin vackra odåga till bror, och när denne
dör, släpper hon alla furier lösa mot sin man.
Först när mr Skeffington, spelad av Claude
Rains som med diskret auktoritet visar varför
filmen inte heter "Mrs. Skeffington",
återvänder förstörd från koncentrationslägret, bryts
hustruns egoistiska isolering av den chock hon
erfar inför mannens hjälplöshet. Slutscenen
lovar paret en försenad men dock kärlekslycka
i resignationens tecken. Filmen har mening
men lider av en kuriös stelbenthet och kommer
åskådaren aldrig riktigt in på livet. Pavane
Människor i hamn. Helmut Käutner. Die
Terra. Agfacolor.
"Människor i hamn" vill vara ett äreminne
över Hamburg, och den utraderade Elbestaden
har återuppstått i snusbrunt och gulgrönt. Det
är svårt att tro att det är samme Käutner som
signerade den raffinerade "Det gåtfulla
leendet", som släppt lös denna orena
panoptikon-fröjd, en skymf mot varje civiliserat öga. Man
letar förgäves efter mänsklig mimik i alla
dessa sminkhärjade ansikten, vars
inflammerade ögon blinkar mot ett barbariskt starkt
strålkastarljus. Särskilt hisklig är en
drömsekvens i skärt och likviolett, vilket en
recensent kallat svart och vitt. Ack nej, svart och
vitt är något helt annat... Pavane
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
