Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hon gav sina landsmän goda vapen i händerna.
Den dikt som börjar: "De brente våre gärder"
är vid detta laget känd i hela Skandinavien och
dess sammanbitna trots och koncentrerade form
torde tillförsäkra den en lång livslängd. Den
står nu att läsa i den lilla samling, "Videre",
som författarinnan här utgivit. Inger Hagerup
är en nervös, intensiv, utpräglat kvinnlig
lyriker med många stålglänsande blänk bland det
mjuka och behagsjuka. Hon är mycket norsk,
litet frän ibland, litet korthuggen, ej sällan med
starka dramatiska inslag i sin vers, där den
norska naturens våldsamma motsättningar satt
sina spår. Tyngst vägande i hennes samling är
enligt min mening några kärleksdikter med mer
eller mindre älsklig naturinramning.
"Preste-kraveland" för tanken till några av våra
moderna etsare, som brukar roa sig med att
se på blommor och insekter ur lysmaskars och
grässtråns perspektiv. I dikter som "Ventetid",
"Drömmen", "Tidevann" och "Episode" blir
tonen våldsammare och den personliga bikten
naknare. Inger Hagerup ger på ett föredömligt
sätt ut sig själv i sina dikter och leker aldrig
någon lyrisk kurragömmalek med läsaren. Hon
gör intryck av att vara en självständig och
temperamentsfull människa med stark formell
lidelse. "Sånn vil du ha meg" må här
representera hennes talang:
Sånn vil du ha meg: Som en spök
ditt trette sinn kan hvile i
en kveld med fest og vin og rök
som du kan le og smile i.
Mitt hjerte kan et annet språk
som det må brenne inne med.
Stumt under kjærlighetens åk
har tusen kvinner stupt i kne.
Kjenn hvor det hviler i din hånd,
— en lett og munter bagatell.
Fordi du ville ha meg sånn,
fornekter det i dag seg selv.
Olof Lagercrantz
Björlings nya dikter
Gunnar Björling: O finns en dag.
Söderström & Co. Helsingfors 1944.
Det är en stor lycka att kunna tycka om
Gunnar Björlings sista diktsamling "O finns
ien dag". Lyrik som lämnar en oberörd
behöver inte fördenskull lämna kvar tomrum och
olustkänsla. Men när man vet, att möjlighet
finns till full kontakt men när blott hastigt
försvinnande gnistor blossar upp, då kan det
otillfredsställda begäret att få tona ut i en diktares
värld inge en ganska stark olust för denne
diktare.
Kanske har detta varit mångas reaktion
inför Gunnar Björling. Det är annars
egendomligt, att han inte intar en mer erkänd
position. Han innehar verkligen de vedertagna
måtten av ålder och produktion, med betydlig
råge dessutom. Själv har jag alltid varit litet
på kant med Gunnar Björling, just därför att
han inte fyllt tomrummen. Upplevelsen av hans
lyrik har varit så ögonblickligt het och så
kortvarig, läsningen har aldrig sjunkit in i större
perioder. Det var därför en lycka att få
uppleva "O finns en dag". Antagligen är det inte
hans bästa diktsamling, men den måste äga
något som öppnar vägen in till hans
diktar-värld.
Gunnar Björling har ju de sista femton åren
varit i en stark och oförminskad skaparperiod.
Då han 1937 fyllde femtio år, gav Söderströms
förlag ut ett urval av hans dikter, vilka förut
huvudsakligen utkommit på författarens eget
förlag. Det var Rabbe Enckell, som gjorde
detta förträffliga och värdefulla urval. Under
de sju år som gått har på samma förlag
utkommit fem diktsamlingar, varannan gång har
författarnamnet varit tryckt i svart och
boktiteln i rött, varannan gång tvärtom.
Denna produktivitet är märklig, allra helst
om man betänker, att det inte är några
tunna dikthäften och att dikterna typografiskt
är ganska sammanträngda. Inte heller torde
många av våra lyriker under sitt sjätte
decennium ha en sådan inspiration, att en
diktsamling växer fram på ett år. Men så bär också
Björlings verk tecken på att inte vara
omsorgsfullt sovrat. Många dikter skulle blott bli lösa
tonfragment, om man bröte ut dem ur den
musikaliska svit, vari de fyller en stämma.
Denne lyriker måste arbeta på ett sätt som
244,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
