Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sedan, innan frun blev gift med bankdirektörn.
Följden heter Alexander och är faktotum hos
bokhandlarn-tryckarn. Oviss om sin börd när
Alexander agg till samhället i allmänhet och
vissa personer i synnerhet, sätter skräck i
köpingen med ett pojkstreck och hotar med
"stora skrällen". Varpå han flyr med hjälp av
landsfiskalen. Disponenten får ett slaganfall och
ger sig katten på att han ska ha hem sonen.
Fru bankdirektörskan kommer underfund med,
att hon inte står ut med sin drummel till man,
som dessutom visar sig vara en skurk. När
Hemliga Johanson sent omsider återvänder för att
ta hand om bankens kassa, blir han
omhändertagen av sina föräldrar och finner sig genast till
rätta som blivande disponent och förälskar sig
i doktorns vackra Gerd, som just tar studenten.
Bankdirektörn dör hastigt och lustigt från sina
synder, och Samuelson gifter sig med frun och
Virrevipp med landsfiskalen. Det hela utspelar
sig mellan höst och vår nu under kriget, vilket
man inte skulle ha märkt, om inte författaren
påpekat det.
Det kunde ha blivit en bra roman av
uppslaget. Man kunde till exempel ha fått blicka in
i en pojksjäl, som bar på olyckan av sin oäkta
börd och ställde sig en garde mot samhället.
Eller man kunde ha fått bevittna ett envig
mellan disponenten, "kungen i Ranängsund", och
bankdirektörn eller mellan befolkningen och dess
bägge diktatorer. Eller bäggedera i en
kombination, som inte vore svår att finna. Nu har det
bara blivit en "romansaga", och man måste
fråga sig, varför Matthis, som kan så mycket
bättre, har lagt ned så mycket arbete på en sak,
som har så ringa innebörd, ja, rentut sagt är
tråkig. Thure Nyman
Psykologiskt mästerstycke
Benjamin Constant: Adolphe. Översättning
av Carl Ivar Sandström. Natur och
Kultur 1944. 4: 50.
Benjamin Constants berömda roman
"Adolphe" har, såvitt jag vet, aldrig förut
översatts till svenska. Det är ganska förklarligt. Den
är visserligen skriven 1807 och publicerad 1816,
men den skulle väl knappast ha uppskattats
hos oss förrän mot 1800-talets slut. Ja,
egentligen förefaller först efterkrigstidens litterära
svenskar att utgöra den rätta publiken för en
översättning av denna lilla roman från
romantikens dagar. Av Constants samtida svenska
kolleger tycker man knappast att det kan vara
mer än en som skulle ha haft intresse för en
så pass invecklad psykologi och en så pass
splittrad hjälte: C. J. L. Almqvist.
Översättaren framhåller, såsom det brukas,
att det från Constant går en direkt linje i fransk
romankonst till Balzac och Gide. Men med
Balzacs romaner synes mig en bok som "Adolphe"
egentligen inte ha andra beröringspunkter än
allmänt realistiska. Snarare är det väl via
Stendhal som Constant anknyter till Gide och
ännu mer till Proust. Vi vet alla att bakom
den starkt självbiografiska romanen ligger
Constants förhållande till madame de Staël, men
det har faktiskt föga intresse. För porträttet av
romanens hj ältinna, Elléonore, ger inte mycken
kunskap — ifall man nu skulle önska någon
sådan — om författarinnan till "Corinne" eller
"De 1’Allemagne". Det som är av intresse i
"Adolphe" det är helt och hållet den skarpa
analysen av en kärlek som egentligen inte är
någon kärlek.
Under alla de decennier som förflutit sedan
romanen såg dagen har det inte fallit många
dammkorn på dess psykologi, men ramen,
utanverken och iscensättningen är helt från tiden.
Detta sagt som ett påpekande i förbigående för
att ingen ska känna sig avskräckt av denna
ram och dessa utanverk. Läsningen är för
övrigt snart undanstökad: "Adolphe" är en
roman på ungefär 140 sidor. Dessutom är den
skriven "utan ett ord för mycket", som det
heter.
Det intressanta med "Adolphe" är förstås
i grunden inte att den psykologiskt verkar så
modern eller att dess hjälte är en "så modern"
människa, utan att Constant genom sin
självanalys så skarpt blottat både det komplicerade
och det ohållbara i ett kärleksförhållande av
en typ, som han säkert långtifrån har varit den
förste att uppleva och förvisso inte heller blir den
siste att erfara. Alltså att han med sådan skärpa
har bringat reda i en så vanlig härva. För så
länge det finns svaga, bekväma och på en gång
hänsynsfulla och egoistiska män och så länge
det finns passionerade och härsklystna kvinnor
— eller tvärtom — kommer det alltid att
uppstå förbindelser av modellen
Adolphe—Elléonore eller Elléonore—Adolphe. Mänsklighetens
249,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
