Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Anne-Marie Lundström: John Donne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNE-MARIE LUNDSTRÖM
Detta tema fick han sedan givetvis rikliga
tillfällen att behandla i sina predikningar.
Kärleken och döden voro de båda makter,
som Donne ägnade sina mest intensiva, mest
passionerade meditationer. I kärleken hade han
lyckats uppnå den sammansmältning av andligt
och kroppsligt, som var hans naturs oavvisliga
behov, men då det gällde dödens problem, fick
han brottas med större svårigheter för att komma
fram till konfliktens lösning. Hans syn på döden
var dubbel: endels extatisk föraning om andens
slutliga frihet, endels rysande avsmak inför den
kroppsliga förintelsen. Hans fantasi drogs
oemotståndligt till betraktelse av dödens fysiska sida
med alla dess vämjeliga detaljer. Men tanken
att själen vid uppståndelsen åter iför sig sin
forna kroppsliga gestalt var därför också
särskilt kär för Donne och återkommer ofta i hans
predikningar.
Då Donne drabbades av den sjukdomsattack,
som skulle ända hans liv, var han väl förberedd.
Han såg fram emot sin död såsom mot tillvarons
klimax och fulländning, och han utgestaltade den
i fantastiska symboler, där hans mystik kläddes
i en lika djärvt naturalistisk dräkt som någonsin
i hans diktning. Donnes liv hade tilldragit sig
samtidens intresse, undran och beundran; hans
död gjorde ett ännu djupare intryck. Walton har
givit en utomordentlig skildring av dessa
säregna händelser.
Donnes sjukdom hade under hösten och
vintern 1630 gjort hastiga framsteg, och vid början
av år 1631 var han ytterst försvagad. Men på
den första fredagen i fastan hade han alltid
brukat predika inför konungen i Whitehall, och
han ville begagna detta tillfälle att för sista
gången få bestiga predikstolen. Hans vänner
avrådde honom förgäves. Då han stod inför
församlingen, utmärglad, likblek, och så svag
att han i början knappt förmådde tala, var det
uppenbart för alla, att de hade en döende man
framför sig. Han talade över texten: Herren Gud
råder över dödens portar, och många, säger
Walton, "funno texten profetiskt väld, och att
d:r Donne hade hållit sitt eget begravningstal".
I denna märkliga predikan ser Donne hela
tillvaron i dödens perspektiv, ja själva livet blir
en serie dödar, som inte är avslutad ens då
själen lämnat kroppen, ty därefter "måste vi
alla lida denna postuma död, denna död efter
döden, ja denna död efter begravningen, denna
upplösning efter upplösningen, denna död av
förruttnelse och maskar, av sönderfall och
kring-spridning". Med frenetisk kraft utmålar han den
kroppsliga dödens alla förödmjukelser:
"Ömkliga gåta, då samma mask måste bli
min moder, och min syster, och jag själv.
Ömkliga blodskam, då jag måste vigas vid min egen
moder och syster–-då min mun skall
fyllas av stoft, och masken skall förtära mig
såsom en ljuvlig föda."
Till en sådan frihet hade Donne höjt sig, att
han t. o. m. i detta ögonblick, då han redan var
i dödens säkra grepp, förmådde betrakta den
i alla dess aspekter utan att skygga för de mest
motbjudande. Men han övergår snart till den
synpunkt, som för honom var den väsentliga,
och från kyrkogårdens hemska skådespel vänder
han sig mot den bländande strålglansen från
Kristi föredömliga död — "det har aldrig
funnits något mera fritt och viljemässigt" — och
mot hoppet om uppståndelse och ett evigt liv
i Gud.
Donne begav sig efter gudstjänsten hem till
sitt hus, som han inte mer levande skulle lämna.
Han vägrade att genomgå den kur, som läkaren
föreskrev, och ville nu endast i ro invänta döden.
Läkaren, som såg att slutet nalkades, övertalade
honom då att ombesörja ett monument till sin
grav. Donne lät sända efter en konstnär, och
sedan flera brasor gjorts upp i hans stora
arbetsrum, trädde han in, medförande en svepning.
Han klädde av sig helt och hållet och iförde sig
svepningen, och så stod han "med slutna ögon
och med så mycket av sveplakanet vikt åt sidan,
att hans magra, bleka och dödslika ansikte syntes,
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
