Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- April. N:r 4
- Nils Lindhagen: Finns det en svensk stil? Eller två sätt att skriva konsthistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NILS LINDHAGEN
FINNS DET EN SVENSK STIL?
ELLER
TVÅ SÄTT ATT SKRIVA
KONSTHISTORIA
[1]
All god konst är nationell, all nationell konst
är dålig. Paradoxens upphovsman, Christian
Krohg, har väl därmed velat säga ungefär att
viljan att vara nationell i konsten gärna
resulterar i någonting estetiskt och även mänskligt
sett mindervärdigt, medan varje konstverk som
skapas av inre tvång måste få sin färg av den
miljö där det kommit till och där
upphovsmannen fått sina livsbestämmande intryck.
Denna konstverkens nationella särprägel är
lättare att gripa med känslan och intuitionen
än att vetenskapligt fixera. Så snart vi försöker
att med logikens instrument närma oss denna
quinta essentia, försvinner den som en hägring
och kvar står vi med några generaliseringar
som antingen vid närmare prövning visar sig
vara grovt lögnaktiga eller urvattnade till en
allmängiltighet som är skäligen intetsägande.
Begreppet nationalstil är en abstraktion ur ett
oerhört invecklat skeende, därmed antydes bara
en av de krafter som gjort konstverket till vad
det är.
Det är ett tidsfenomen som väl inte saknar
sin djupare innebörd att de nationella stilarnas
problem stått i brännpunkten för den
konsthistoriska diskussionen under det sista
decenniet. Det var det stora debattämnet vid den
internationella konsthistoriska kongressen i
Stockholm 1933, och det gav ledmotivet åt det
mesta av tysk forskning efter 1932, både åt
Wilhelm Pinders lidelsefullt chauvinistiska
utläggningar om den tyska andens uttryck i
konsten genom tiderna och i Dagobert Freys
lika lidelsefullt sakliga tolkning av engelskt
väsen i konsten. På sistone har diskussionen
blivit aktuell också hemma hos oss.
Både den stora allmänheten och studenterna
har länge saknat en tidsenlig och tillförlitlig
översikt över den svenska konsthistorien. Den
närmast föregående, redigerad av Axel
Romdahl och Johnny Roosval, är redan mer än
trettio år gammal och trots sina stora
förtjänster hopplöst föråldrad. Under de senaste
årtiondena har det bedrivits en mer intensiv
konsthistorisk forskning än någonsin tidigare
av en ständigt växande skara forskare, och den
har resulterat i en oöverskådlig mängd
specialundersökningar som ropar på att bli infogade
i en helhetsbild och sammanfattade utifrån en
enhetlig synpunkt. Det är ju först när alla yttre
fakta är klarlagda som det konsthistoriska
arbetet börjar på allvar, så säger åtminstone
[1] Henrik Cornell: Den svenska konstens historia från
hedenhös till omkring 1800. Bonniers 1944. 30:—.
Andreas Lindblom: Sveriges konsthistoria. Nordisk
Rotogravyr 1944. 2 delar à 16:—.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0334.html
