Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Nils Lindhagen: Finns det en svensk stil? Eller två sätt att skriva konsthistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS LINDHAGEN
han bättre fram kontinuiteten i utvecklingen
inom de olika konstgrenarna och de därmed
förknippade problemen, men förlorar i stället
i sammansyn och helhetsgrepp. Cornell skulle
säkert i än högre grad gjort sig förtjänt av
läsarens tacksamhet om han vid inledningen
till varje tidevarv också tagit med något av
den andliga bakgrunden till alla stilskiftningar,
gett oss en aning om de livsvärden som olika
tider sätter högst, den livsuppfattning, där
konsten bara ger ett drag åt bilden. Med sin
stora kunskap på kulturhistoriens flesta
områden vore han förvisso mannen till det.
Den rigorösa sanningskärleken gör Cornell
skeptisk mot alla synteser. Han vet att varje
generalisering är en halv osanning. Den
absoluta sakligheten är hans signum, och han
strävar främst efter att inarbeta de senaste
decenniernas detalj forskningar i en
koncentrerad framställning. Det ligger många års
möda bakom detta verk, tiotals hyllmeter
litteratur har plöjts igenom, och resultatet
presenterar författaren i en sober, försynt form,
utan att på något sätt framhäva det egna jaget
och dess sym- och antipatier, och utan att
försöka ställa sig in hos publiken med en
belle-tristisk stil, med dramatiska stegringar och
lättköpta paralleller. Det är omöjligt att låta bli
att imponeras av all denna lärdom, och kan
den okunnige anmälaren någon gång av en
lycklig tillfällighet finna en uppgift som
avviker från den senaste specialforskarens
redovisning, så finner han vid närmare eftertanke
att författaren måste ha känt till fallet men
haft goda skäl att anmäla avvikande mening.
Cornell presterar en fullkomligt heroisk
återhållsamhet i värderingarna. Man kan fråga sig
hur det överhuvud är möjligt att ge en
konsthistorisk framställning denna nästan
naturvetenskapliga objektivitet, då konstens högsta
värden endast kan gripas med känslan och
först genom denna får ett värde. Han ser
formen som den centrala egenskapen hos konst-
verket, och det är formernas förvandlingar och
deras vandringar utifrån Europa och hit som
han beskriver och som för honom konstituerar
"utvecklingen". Alla skolsammanhang utredas
noggrant, och monumenten uppdelas genom
dessa i stilistiska grupper. Skeendet reduceras
på så sätt till en formernas självständiga
utveckling i ett mer eller mindre lufttomt rum,
fjärran från en nyckfull och brutal verklighet.
Läsaren glömmer då lätt att konst först och
främst är ett utflöde av levande människor,
och att krafter av mångahanda natur är med
och utstakar konstens bana.
#
Andreas Lindblom går till sin uppgift med
en helt annan ärelystnad och med mer känsla
för tidens krav. Han strävar efter att få ett
grepp om det svenska, det egna och vill mindre
ge akt på allt det som förändras genom tiderna.
Som utvecklingsmål ser han förverkligandet av
det nationella. Det förgångna är vi själva i en
äldre form. Allt utländskt inflytande är för
Lindblom ett visserligen nödvändigt, men dock
ont. (Man frågar sig, om författaren vågat
tänka sig in i hur den svenska konsten skulle
gestaltat sig, hänvisad helt till sig själv; de
sista årens utveckling har gett en viss
fingervisning härvidlag.) Och det gäller att för våra
ögon ställa fram en svensk konst befriad från
alla främmande föroreningar.
Immigrantkonstnärerna är alltför många och betydande för
att helt kunna utelämnas, därför naturaliserar
Lindblom dem som svenskar, om de en längre
tid stannat kvar i landet och växt in i vårt
kulturliv. Miljön och inlevelsen i den är alltså
för Lindblom lika viktiga som blodet — Blut
und Boden. De som endast gästspelat i vårt
land tio-femton år kallar han för
passagekonstnärer, och de ha ingen hemortsrätt hos
oss. Bernt Notke t. ex. verkade endast tolv år
i Sverige, och därför förvisas S:t Göran och
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
