Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Nils Lindhagen: Finns det en svensk stil? Eller två sätt att skriva konsthistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINNS DET EN SVENSK STIL?
draken, det allt överskuggande monumentet
över ett nyvaknat svenskt
nationalitetsmedvetande, ur den svenska konsthistorien! Så väl
genomtänkt är väl inte begreppet
"passagekonstnär", och det kan bli skäligen orimligt
i tillämpningen. Hade Bernt Notke stannat
kvar till sin död i Stockholm och inte flyttat
tillbaka till Lubeck efter fullbordandet av
S:t Göran, hade samma S:t Göran måst
rubriceras som ett svenskt verk! Borde författaren
inte åtminstone räkna med en viss
karantänstid för inflyttade konstnärer? Nu avbildas
t. ex. porträttet av Georg Stiernhielm, målat
av Ehrenstrahl efter sex års vistelse här i
landet. Visste denne själv att han skulle stanna
här till sin död?
Det är lätt att peka på de metodologiska
svagheterna i Lindbloms betraktelsesätt. Man
börjar söka efter det nationella, först när man
redan har en viss föreställning om detta
nationella, och råkar därmed in i en circulus vitiosus.
Folket karakteriseras genom sin konst och
konsten genom folket. Lindbloms metod att skilja
på svenskt och utländskt är rent intuitiv. Här
kan man verkligen tala om historia sedd genom
ett temperament. Specialforskningen har
nämligen ännu inte avancerat så långt, att
importgodset med någon säkerhet kan avgränsas från
det inhemska — detta gäller främst
medeltiden. Annars tycker man, att en jämförelse
mellan dessa båda kategorier skulle kunnat ge
värdefulla synpunkter på det svenska. Vår
konsthistoria bör väl också omfatta de bilder,
som berättar om det svenska folket i gångna
tider, och de som fyllde dess tankevärld och
gav färg åt synen på de heliga tingen?
Lindbloms metod är inte alldeles fri från
godtyckligheter. Han anser, att det vore en
opatriotisk gärning att inte betrakta det
nuvarande Sverige som en oupplöslig enhet och
projicerar så utan vidare våra gränser av i dag
tillbaka i det förgångna. Han försöker ej ge
svar på frågan: när kan man överhuvud börja
tala om en nationell svensk konst? och går
gladeligen 7 000—8 000 år tillbaka i tiden för
att i stenålderns hällristningar se de första
spåren av^en svensk konstvilja. Vid
uppställandet av sin nationella ekvation negligerar
författaren överhuvud alltför mycket sådana
faktorer som uppdragsgivarnas inverkan på
konstnären genom sina preciserade önskemål liksom
de olika landskapens högst skiftande andel i
den svenska konstens framväxt.
En folkkaraktär är inte ett konstant begrepp.
Också nationer utvecklas och förändras, deras
yttre läge förskjutes, de länkas in i nya
intressesfärer och därmed skapas nya andliga behov
och uppställes nya bildproblem. En viss epoks
nationella stil är det måhända inte så vanskligt
att försöka definiera. Men är det möjligt att
i en enda formel sammanfatta denna svenska
ande, som kan nå sina självständigaste uttryck
i så väsensskilda former som den romanska
dopfuntsskulpturens mörka, ångestfyllt
expressiva bildvärld och rokokons leende, spänstiga
klarhet? Vore det inte rimligare att ställa upp
en hel serie av nationella stilar, som avlöser
varandra? Det verkar, som om det bara vore
vissa epoker, som låter folkkaraktärens
specifika anlag komma till riktigt övertygande
uttryck, det är då dessa sammanfaller med tidens
allmänna stilvilja. Tänk så länge det dröjer,
innan den lyriska naturuppfattningen tränger
in i svensk konst, då vi verkligen upptäcker
världen omkring oss och kan vila ut i dess
skönhet! Och det är väl inte först då, som
detta sinne blir ett konstitutivt drag i svensk
psyke? Ju starkare de individualistiska
tänkesätten och därmed också
nationalitetsmedvetandet växer sig, med desto mindre
hämningar kan vi uttrycka det egnaste egna. Och
därför emotses Lindbloms tredje del med en
alldeles särskild nyfikenhet.
Vilka drag är det då, som enligt Lindblom
konstituerar det specifikt svenska? Här ger han
ej något entydigt svar. Han älskar svenskarnas
4 BLM 1945 iv
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
