Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
vanställde främlingen. Hennes patient har
sällskapstalanger, han äger talets gåva, han spelar
på harpa och kan sjunga känsligt och vackert.
Utan tvivel gör han ett starkt intryck på sin
sköterska. Där han ligger på sitt sjukläger har
han gynnsamma tillfällen att inprägla hennes
bild. Han märker att hon är nyckfull och grym
men också modig, storsinnad och skämtsam.
Alla talar om hennes skönhet, också han finner
henne skön, och han har svårt att ta ögonen
från hennes gyllenblonda hår. Återkommen till
Tintagel tänker han ofta på henne, och hade
han läst La Rochefoucauld kunde han ha
citerat honom: "L’absence diminue les médiocres
passions et augmente les grandes, comme le
vent éteint les bougies et allume le feu."
Då Isoide finner Tristan vid randen av den
sump han har velat dricka ur låter hon föra
den illa medtagne drakdödaren till kvinnornas
gemak och räddar hans liv för andra gången.
Vi får veta att hon omsorgsfullt ingnider hans
kropp med en balsam som hennes moder berett.
Nu är det Isoides synsinne som träffas. Hon
ser hur skön han är och hon tänker: "I
sanning, om hans tapperhet är lika stor som hans
skönhet kommer han att ge anledning till en
väldig strid." Hur stor betydelse Tristan
tillmäter denna scen framgår tydligt senare därav
att han i kap. XVIII säger till Isoide:
"Drottning Isoide, kommen I icke ihåg det bad i
vilket I villen döda mig med mitt svärd?" Man
ska lägga märke till formuleringen:
relativsatsen står där i preciserande syfte. (Vad det
var för ett svärd som hon lyfte över honom
är inte lätt att säga, för resten!)
Samvaron vid dessa båda tillfällen kunde
ha varit tillräcklig för att förvända synen på
de varmblodiga människorna. Men författaren
går längre. I uvertyrens tredje avsnitt kommer
trolldrycken. Ser man fortfarande realistiskt
— och det är roligt att se realistiskt på en saga —
på vad som sker, kan man kanske påstå att här
staplas nu de stjälpande (eller gynnande!)
omständigheterna på varandra: vi har sjöresans
monotoni, den varma dagen, de båda ungas
ensamhet (besättningen hade gått i land). Vill
man gå ännu längre i sin realism kan man roa
sig med att fundera över "trolldrycken", vad
den bestod av, vilka afrodisiaka den innehöll, ty
Isoides mor, som var en klok kvinna, hade sina
onda aningar, och vi kan väl anta att hon kände
till den psykologiska lag som säger: "L’amour
est souvent un fruit du mariage", ehuru denna
iakttagelse väl inte då var formulerad.
Med små realistiska detaljer, lätta
antydningar och psykologiska glimtar låter oss
författaren alltså på ett tidigt stadium förstå att
hans epos handlar om kroppslig åtrå, ett
sinnenas våldsamma rus och ödesdiger human
bondage. Deras kärlek är en lidelse, ett
blodets rop som inte får förväxlas med kung
Marcs böjelse. I kap. V läser vi ju: "Om de
(berättarna) uppfunnit denna lögn (att kung
Marc skulle ha druckit av trolldrycken), så
kommer detta sig därav att de icke förstått den
underbara kärlek, som Marc städse hyste för
drottningen."
Under två hela år levde Tristan och Isoide
i skogen Morois (Bodmin Moor?). Där har vi
sagans vardag. Hur skulle inte fantasien kunna
skapa många oförglömliga scener, göra lustiga
arabesker, leka med det lockande stoffet!
Varför sagans vardag skulle vara mindre
intressant än dess fest har jag aldrig kunnat förstå.
Förvisso bestod de båda ungas tvååriga
uppehåll i Morois inte i sång och strängaspel,
i dans på gröna ängar och ett lättjefullt
nedplockande av sydfrukter från träden. Ett hårt
men dock ljuvt liv levde de, upplyser sagan.
Och man är frestad att tillägga: dubbelt ljuvt
därför att det var hårt. Ty hur nervslitande
måste inte en längre vistelse i Arkadien bli just
på grund av den oblandade ljuvligheten!
Under det första årets oupphörliga strövtåg
hade Tristan rikliga tillfällen att göra Isoide
hemmastadd i denna vilda skog, som han hade
lärt känna under sina många jaktutflykter.
Hand i hand vandrade de över ödsliga
ljunghedar där spetsiga granitklippor springer i
dagen. Då de stötte på de mörka förrädiska
kärren och mossarna måste de göra långa
omvägar. De vadade genom högt gräs, rev
sönder sina kläder på björnbärsbuskarnas törnen,
sökte skydd mot regn och oväder under ekar
och kastanjer, kastade sig ned i lönnars och
vildaplars skugga, och där låg de och lyssnade
till guldtrastars, mesars och näktergalars sång.
I täta skogen mötte de hjortar och rådjur,
varg och björn, vildsvin och stengetter, ren
och hare. Med sin båge Qui-ne-Faut fällde
Tristan hjortar och rådjur, som blev deras
huvudsakliga föda; men också med rötter och
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
