Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- April. N:r 4
- Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
vilda bär stillade de sin hunger. I bäckar och
åar kunde de ha fångat foreller och laxöring,
men fiske anstod varken en baron eller hans
knape (Gorvenal). Högt uppe i det blå flög
svanar, vita gäss och duvor.
Över åsar och höjder gick deras färder. Ofta
talade de om hur gott det skulle ha smakat med
en bit bröd och en nypa salt, en njutning som
de måste försaka. De stannade (det var särskilt
någon stilla kväll som stämde till eftertanke
och ödmjuk serenitas) inför något
minnesmärke: en stenkrets, en hällkista, en dös, en
bautasten, ett stenkummel, en ättehög eller en
gravtunnel.
Så gick deras vardag, hård men dock ljuv.
*
Ehuru författaren till sagan om Tristan och
Isoide säkerligen inte är någon moralist finns
det i hans epos ett moralkomplex som kan te
sig rätt dunkelt, fyllt som det är av
ambivalenser, motsägelser och jesuitism.
De båda älskande måste dölja sina känslor
för yttervärlden först och främst av hänsyn till
kung Marc, som de båda älskar och vördar.
I andra rummet kommer deras fruktan för det
straff som väntar dem i händelse av upptäckt.
(Fega är de minst av allt.) Man kan kalla
denna sida av moralkomplexet för moraliteten,
den yttre anständigheten. De krafter som
verkar för deras avslöjande och undergång är
vasallernas ondskefulla intriger. Författaren
betonar med skärpa att det är av
vinningslystnad, avund, maktbegär och rädsla, alltså
föraktliga bevekelsegrunder, som vasallerna
vill bevisa de båda älskandes brottslighet.
Betecknande är också att vasallernas
hantlangare är sådana som dvärgen Frocin,
"uppfylld av hat mot allt skönt och ädelt", och
giriga slavar. På Tristans och Isoides sida står
deras trofasta tjänare, Brangien, Dinas av
Lidan, Perinis, Gorvenal, skogvaktaren Orri,
men också småfolket, som tjusas av den
romantiska passionshistorien.
Ser man saken ur strängt moralisk synvinkel
känner sig de båda älskande oansvariga
därför att de har druckit av trolldrycken;
oansvariga såsom dårar är oansvariga; därför
vågar de också lita på att Gud står dem bi,
och författaren understryker gång på gång att
Gud höll sin skyddande hand över dem ("Gott
mit uns"). Och Tristan är ständigt redo att
bevisa sin oskuld; han hänvisar till detta: "Han
(Gud) har ordnat det så, att varje anklagad
människa må kunna genom kamp bevisa sin
rätt, och han själv kämpar med den oskyldige."
Det är svårt att inte här misstänka en god
portion jesuitism. Helt säkert är Tristan klart
medveten om sin absoluta överlägsenhet i vapnens
bruk, varför en motståndare med all sannolikhet
inte skulle ha kommit helskinnad ur en strid.
Efter de båda älskandes flykt till skogen
Morois inträder en annan fas i
moralkonflikten, ty Tristan har ju räddat Isoide ur de
spetälskas händer. Och därmed har Tristan
större rätt till Isoide. Detta föresvävar väl
också kung Marc, annars är ju hans beteende
inför de sovande båda unga i skogen nästan
oförklarligt. Visserligen åberopar han sig på en
handlingsnorm som förutsättes såsom bekant:
"Och vet icke var och en, att en blottad klinga,
som skiljer två kroppar, är en vårdare och
borgen för deras kyskhet?" Men den möderne
läsaren sitter frågande och undrande.
*
Det finns väl få verk i världslitteraturen som
med små medel har lyckats frambringa så
starka verkningar som sagan om Tristan och
Isoide. Temat är sinnlighet, blodets uppror och
sinnenas förblindelse. En varm
sommareftermiddag, strax efter pingst, kommer Tristan
uttröttad hem från jakten, sluter Isoide i sina
armar och förklarar att han skulle vilja lägga
sig och sova. Och nu citerar jag: "Under det
gröna lövvalvet på den mjuka mattan av friskt
gräs utsträckte sig först Isoide. Tristan tog
plats vid hennes sida och lade sitt blottade
svärd mellan sig och henne. Till all lycka hade
de behållit sina kläder på sig." Den möderne
berättare som kan pressa in så mycket innehåll
i så få ord förtjänar att bli läst om åttahundra
år. Tyvärr är det väl så att våra moderna
tekniker skulle i nio fall på tio ha snickrat ihop
ett helt tryckark av detta enda lilla "först".
John Karlzén
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0348.html
