Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Intet är sant, utom den sanning som tjänar
dig! Allt är tillåtet, om det tjänar dig och din
sak! Och den högsta sanningen är den, som
tjänar det högsta målet!" Orden kunde vara
hämtade direkt från någon av maktfilosoferna
runtom i Europa, men förutom sin gamle
antagonist Vitalis Norström har Hjalmar
Söderberg här i första rummet åsyftat de tyska. Han
har satt fingret på själva pestbölden i hela vår
epoks intellektuella och politiska liv.
Jag gick till föreställningen med någon oro
för, hur detta idédrama skulle ta sig ut på
scenen. Skulle det gå att sätta personliga
profiler på idéstommarna? Våra skådespelare ha
ju inte samma vana som sina norska kolleger,
uppfostrade med Ibsen och Bjørnson, att
gestalta och levandegöra idéer. Farhågorna
kommo fullständigt på skam. Den lite abstrakta
replikkonsten tycktes just ha givit
skådespelarnas fantasi fritt svängrum, och de gingo
med påtaglig entusiasm till sina uppgifter.
Efter allt tingeltangel som Dramaten ansett
förenligt med sin heder att framföra, var det
en glädje att bevista en så allvarligt syftande,
en så intressant och väl genomförd
föreställning, där en rad av våra främsta
karaktärsskådespelare fingo tillfälle att visa sig på
höjden av sin förmåga och i uppgifter som
voro dem värdiga. Inledningsscenen mellan
Rut Anker och Karl Trotke gör ingen
människa glad — den spelades också matt — men
från det ögonblick utrikesminister Troilsky,
spelad av Åke Claesson, står på scenen fängslas
intresset och hålles sedan oemotståndligt vid
makt under den alltmer stegrade inre
spänningen fram till andra aktens slut. Tredje
akten har visserligen närmast karaktären av
vidhängd epilog och lägger inga viktigare drag
till bilden av huvudpersonerna, men den är så
kort och spelades dessutom så väl att dess
svagheter inte störde det starka helhetsintrycket.
Rune Carlsten hade som regissör all heder av
denna utmärkta föreställning, och det finns
anledning antaga, att han noga vårdat sig om
att förverkliga svärfaderns intentioner.
Men först och sist var det en stor kväll för
Dramatens skådespelare, och jag skulle befinna
mig i ett svårt dilemma, om jag hade att
upprätta någon rangordning mellan dem. de Wahl
som statskansler Anker med en mask, som har
drag av både Branting och Staaff, äger ju den
naturliga pondus som rollen kräver. Även utan
tillgång till alltför märkvärdiga repliker
förmår han ge illusion av en betydande och
överlägsen människa på ett sätt som är mycket få
förunnat. Som alltid hade han tagit fasta på
det brett mänskliga, det varmhjärtat
sympatiska och rättrådiga hos figuren, men man
kunde nog ha tänkt sig en mer skarpkantad
profil; Anker är ju också något av en enveten
principryttare. Den vanskliga dödsscenen i sista
akten visade emellertid de Wahl på höjden av
sitt väldiga kunnande. Personligen var jag
kanske mest fascinerad av Åke Claesson som
utrikesminister Troilsky; han fullkomligt dröp
av maktbrunst, falskhet och intrigmakeri samt,
i tredje akten, av maktspråk, av äntligen
tillfredsställd ärelystnad. Av fältmarskalk Trotkes
föga omfångsrika roll hade Rune Carlsten gjort
ett helt litet mästerstycke av fina och
spirituella broderier: rädslan att komma härskarens
heliga person för nära, spattigheten och
frispråkigheten, hesheten och det lilla
självbelåtna hånflinet. Olof Sandborg gjorde med
framgång en gammal knekt, hederlig och kort
om huvudet, av generalstabschefen Benedict.
Uno Hennings kejsare var förvånande fri från
preussiska drag; hans latinska typ av
degenererad och smått hysterisk kavallerilöjtnant,
vilken endast lyssnar till de råd som stödja
hans egna böjelser, påminde närmast om
Alfons XIII av Spanien; det överraskade till
en början men var avgjort en intressant studie;
redan det slappa sättet att räcka fram handen
var lyckat. Elsa Carlsson som Ankers maka var
samma stilsäkra comedienne som alltid; när
hon låter värmen bryta igenom hos
världsdamen bidrar hon starkt till att göra även
tredje akten njutbar. Men ingen gav så
övertygande prov på gestaltskapande fantasi som
Lars Hanson. Med sin ruggiga Mommsen-mask
gjorde han maktfilosofen Cassius till ett
oerhört påtagligt gammalt uroriginal, en sällsynt
fint individualiserad och nyanserad skapelse.
Hans sätt att föreläsa för sin kejserlige
elev, att faderligt förmana honom, hans små
senila distraktioner, hans profetiska
tungomålstalande, hans chevrotterande på ordet
"historia" — allt var lika suggestivt; det var
en högst levande mumie, ett lik som tittar och
sprider förruttnelse genom tiderna.
Den kväll jag var på teatern, var den
fulltaliga publiken entusiastisk och applåderade
skådespelarprestationerna för öppen ridå; jag
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
