Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Teater
Ödestimmen av Hjalmar Söderberg.
Dramatiska Teatern.
Då "Ödestimmen" såg dagen 1922, fanns det
gott om ljushuvuden som dekreterade, att
Hjalmar Söderberg var för sent ute. I dag,
tjugu-tre år senare, ha liknande röster förklarat, att
det nu är Dramaten som är för sent ute. Man
tycks ha stirrat sig blind på, att den yttre
handlingen rör sig kring krigsutbrottet 1914,
avspeglat i centralmaktsmiljö, och förbisett, att
skådespelet väsentligen är ett idédrama. Innerst
handlar det ju om den aldrig avslutade
tvekampen mellan två diametralt motsatta
rätts-och sanningsbegrepp, ett pragmatiskt och ett
intellektuellt, och två historieuppfattningar. Den
ena ser i historien en serie helt determinerade,
"oundvikliga" förlopp, liknande
naturprocesser, där det individuella ansvaret utsuddas och
gängse moralbud upphört att gälla. Den andra
vill utkräva det personliga ansvaret även av
ledande politici och anser samma rättsbegrepp
gälla på statslivets område som på privatlivets.
För denna åskådning finns det ingenting
naturnödvändigt i historien; händelserna betingas
i sista hand av de maktägande: människor av
kött och blod som vi andra; det existerar inga
övermänniskor i något slags mystisk eller
övernaturlig förbindelse med historiens "ande"
eller "mening" eller utvalda till dess redskap.
År 1922 kunde visserligen de idéer som Hj
almar Söderberg ville åt synas nedkämpade och
gaddlösa, och största delen av det godtrogna
svenska folket var uppfyllt av medlidande med
de stackars misskända tyskarna. Men dessa
idéer voro inte värre däran än att de tio år
senare åter behärskade Europa och under
ytterligare ett decennium tillfogade vår världsdel
namnlösa lidanden, och om de i dessa dagar
synas lida ett förkrossande nederlag mellan
Oder och Rhen — vem svarar för att de inte
i morgon och övermorgon skjuta nya,
livskraftiga skott vid Volga eller Mississippi? Nej, idé-
mässigt sett är "Ödestimmen" högaktuellt i den
dag som är, ett stycke levande dramatik, som
på en gång isar och eldar.
Till det yttre utspelas dramat emellertid på
det realistiskt-psykologiska planet. Kej sardömet
Taurien, som står inför utbrottet av ett stort
krig, är en syntes av Tyskland och Österrike,
men vid teckningen av statskansler Anker har
författaren tänkt på Karl Staaff; denne var
i hans ögon en statsman, som kunde tänkas
sätta ställning och liv på spel för att förhindra
ett krig. Anspelningar på bondetåget skymta
i första akten, och den unge krigsentusiasten
reservlöjtnant Karl Trotke med sitt förakt för
"allt humanitärt och demokratiskt pjoller" är
en själsfrände till salig Thure Gabriel
Silfver-stååhl, han som ville skjuta Oscar II därför att
denne vägrade att kasta Sverige i krig med
Norge 1905. Den i kejsardömet Tyskland
livligt omhuldade idén om krigets oundviklighet
och fördelen av att hellre förekomma än
förekommas låter författaren utöva en stark och
farlig suggestion. Men den som till sist förmår
den vacklande kejsaren till ett krigiskt
avgörande är den gamle historieprofessorn
Cassius. I hans gestalt har Hjalmar Söderberg lika
skarpsinnigt som konstnärligt övertygande
förkroppsligat de usla makterna i vårt sekel.
Cassius representerar i första hand den
nietzsche-anskt färgade tyska raschauvinismen och
herrefolksdrömmen med allt vad de innebära av
pueril biologisk romantik; redan den gången
var företeelsen långtifrån okänd. Han omfattar
vidare Bergson-lärjungen Sorels läror om de
handlingsbefrämj ande myterna, med vars hj älp
man leder folken likt okunniga barnungar. Den
målmedvetet uppjagade skräcken för
inring-ning och anfall är en sådan myt: "man måste
peka på en överhängande fara. Man måste, om
så krävs, skapa en överhängande fara, som
inte ger dem något val!" Slutligen förkunnar
Cassius det förnuftshat, den cyniska
pragmatism, som i Hjalmar Söderberg alltid ägde en
oblidkelig fiende: "Ty det finns ingen sanning.
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
