Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
lande scener av svartsjuka, vild hängivenhet,
idyllisk lycka, heroisk uppoffring, sataniskt
hämndbegär och försoning vid dödsbädden.
Denna berömda sista scen är följetongernas
ouppnådda slutvinjett, en otäckt perverterad
vigselakt med Döden som präst. Men så
konstanta är människohjärtats fröjder och
lidanden att skickliga skådespelare även av denna
med kall beräkning anrättade lidelse- och
lidandehistoria kan framtrolla stunder av
äkta gripenhet, känsla på trots av
känslosamheten. Det föreföll mig som om Sonja Wigert
lyckades härmed. På hennes egen vackra
inlevelse kunde man inte tvivla, den kom fram
så tydligt man kunde begära, men den
förledde henne aldrig till att överspela sin av
alla divor åtrådda roll. Hennes Marguerite
Gautier spelades med små medel, ytterst
koncist och behärskat i allt som rörde tekniken,
och genom denna intelligenta moderation
gjorde hon figuren mänskligare och mera
tilldragande än man är van vid. Genom att inte
ockra på vårt medlidande vann hon det desto
säkrare. Att hon till det yttre i Alvar
Granströms utsökta klänningar var förtjusande
behöver inte påpekas. Jag kunde inte heller inse
att George Fant var så omöjlig som Armand.
Han har den lämpliga apparitionen och han
spelade med stort allvar. Vad han har emot sig
i ett romantiskt sammanhang som detta är ett
alltför modernt stockholmsuttal, i vilket man
tyckte sig förnimma ekon av hans regissörs
frejdiga stämma. Pregnanta bifigurer gjordes av
Gunnar Sjöberg (baron de Varville), Sif Ruud
(Prudence), Willy Peters (greve de Giray),
Törd Stål (Armands far) och Bengt Ekerot
(doktorn). Uppsättning (Erie Söderberg och
Alvar Granström) och regi (Bränner) var som
sagt på höjden av vad teatern kan åstadkomma
med sina små resurser. Det förefaller som om
kritiken på sina håll, driven av sin avoghet mot
ett gammalt paradstycke, varit onödigt hård
mot en föreställning som om inte annat så
av kulturhistoriska skäl mer än väl förtjänar
att ses. Georg Svensson
Son av sitt land (Native Son) av Paul Green
och Richard Wright. Göteborgs
Stadsteater.
För min del såg jag denna föreställning
innan jag läst Richard Wrights negerroman
med samma ämne och namn. Det är jag glad
över. Så kunde man ostört beundra
skådespelets fasta byggnad. Hur bifigurerna tecknas
skarpt i helfigur, en efter en, genast de
uppträda, medan huvudpersonen både bildligt och
bokstavligt får lösgöra sig ur mörkret först
efter hand och ej förrän i slutscenen står fullt
belyst. Hur raffinerat effekterna radas slag
i slag och med icke ringa konst — bara att
klara en sådan sak som mordscenen för öppen
ridå utan att överskrida den fatala linjen! —
och hur författarna sedan ändå på välgörande
sätt veta få bort thrillersmaken genom codan
av domstols- och fängelsescener, vilken med
sin längre andning och sitt rent intellektuella
innehåll bringar nödiga perspektiv och
apaise-ment.
Går man efter detta till romanen, så kommer
nästa klimaxsteg, ty den är ju ändå mera
överlägsen. Ställ t. ex. bredvid varandra de två
parallellscener, där Bigger Thomas gripes. Nu
är detta dramats svagaste och bokens kanske
starkaste scen. "Emperor Jones"-efterklang mot
kall och genial realism. Så jämförelsen är
ingen rättvis genomsnittsvärdemätare. Men
ändå! Den ger beskt besked om den
dramatiska formens alla avigsidor: stelheten;
oförmågan till uppmärksamhetscentrering och
närbilder; tvånget till skadlig sammanskjutning
i tiden; och, värst av allt, scenens ringa
resurser för skildring av inbundna själsliv, något
som i detta fall tvingat till omläggning, för att
inte säga förfalskning, av huvudpersonens hela
karaktär. Romanens Bigger Thomas är en
psykopat med ständiga inre vredesreaktioner,
som han lärt att hålla dolda under en okänslig,
sturig yta till dess omständigheterna, det vill
säga det oavsiktliga första dråpet, röjer undan
hämningsvanorna för honom och gör honom
till en farlig brottsling. Och så är det
psykologiskt riktigt. På vänligheter från vita
personers sida kan han bara svara, i bästa fall
med misstänksamhet och undran, oftare
blandad med dov förtrytelse och förakt.
Skådespelets Bigger Thomas däremot har fått göras
om till ett stort barn, som pendlar mellan
bitterhet och glädje — mellan naivt hat mot
de vita förtryckarna och lika naiv tacksamhet,
det minsta det synes ljusna för honom. Det är
sceniskt mera verkningsfullt, ja det enda
möjliga, men hur mycket billigare som
karaktärsskildring, nästan banalt. Följdriktigt har man
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
