Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skulle kunna mångfaldigas. Det är petitesser
men irriterande sådana, eftersom man även
i oträngt mål känner sig manad att kontrollera.
Med sitt känslosvall, en viss grumlighet i
dispositionen och en benägenhet att ordrikt och
utdraget förklara saker som lätt förstås redan
genom läsningen av Dostojevskijs egna
skrifter i förening med någon saklig biografi, är
Zweigs uppsats typisk för en viss art av tysk
konstexegetik. Å andra sidan saknas inte fina
och väsentliga karakteristiker, som t. ex. då
Zweig som ett Dostojevskijs storverk påpekar
att han brutit med den gängse romankärlekens
schablon och aldrig framställer den erotiska
affekten som någon odelbar känsla utan
alltid som en naturlig, av positiva och negativa
komponenter sammansatt sådan. Och diktarens
människor karakteriserar han med den
ypperliga formeln: "I begäret njuta de redan
njutningen, i njutningen redan äcklet, i gärningen
njuta de ångern och i ångern återigen
gärningen." Gunnar Ekelöf
Tre sekler engelskt liv
Gösta Langenfelt: Brittiska brottstycken.
Gebers 1944. 5: 50.
I företalet till denna bok, som ger bilder ur
engelskt liv mellan 1340 och 164Ö, pekar
författaren på vad han ser som det
sammanhållande i arvet från dessa tider: den realistiska
iakttagelsen och en stadig humor. Han har
osökt funnit sin utgångspunkt hos Geoffrey
Chaucer, vars även hos oss ofta omtalade men
mera sällan lästa "Canterbury-sägner" finnas
i fullständig svensk översättning av Harald
Jernström sedan 1938. Den bild Langenfelt ger
av Chaucer är mycket levande, men man
förvånar sig att författaren kallat sin essay över
honom "Englands Boccaccio". Mellan dessa
båda finns det ju likheter, som genast falla
i ögonen, och helt visst har Chaucer
efterhärmat Boccaccio, men just det som visat sig
vara det nya och traditionsbildande hos
Chaucer, den nyss nämnda speciellt engelska
realismen och humorn har väl knappast kommit
från Boccaccio. Knappast heller Chaucers
egenhet att skriva på folkets språk. Engelsmannen
träder på ett helt annat sätt än italienaren
fram ur folkets mitt, hans historier berättas
på ett värdshus av enkla vardagliga människor,
under det att italienarens berättelser föredras
i ett högaristokratiskt sällskap, som på
effektivast möjliga sätt flytt beröringen med
vardagen. Chaucer hade även ett fint utvecklat
sinne för naturen, vilket knappast kan sägas
om hans italienske föregångare. De
förtjusande rader ur ett kväde om sommarens intåg,
som Langenfelt anför, tydligen i egen
översättning, förtjäna att citeras:
Välkommen sommar, med ditt solskensskir,
Som spiran ryckt ur vintervädrens hand
Och mörka nätter drev ur detta land.
Sankt Valentin i himlens blå revir —
För dig små fåglar sjunga nu ibland:
Välkommen, sommar, med ditt solskensskir!
Då maken nu sin maka varseblir,
Nog har han orsak glädjas litet grand
Och sjunga högt om kärleks helga band.
Om S:t Valentins dag 14 februari, den dag
då alla korade sin "Valentin" — älskling —
om också bara för en dag, få vi veta mer
i nästa essay, som författaren kallat "Ett
privatbrevens Pompeji". Brevpackar från
1400-talet har givit författaren stoff till de intimaste
närbilder ur engelskt liv under denna
upprörda och hårda tid, då de mänskliga villkoren
voro så olika våra, men då människorna ändå
i önskningar och lidelser voro så lika oss.
Statens makt var mindre men familjens större,
därför var den mäktige ännu mäktigare än nu
och den enkle vanmäktigare än i en modern
rättsstat. Rörande äro de bilder som Langenfelt
rullar upp ur 1400-talets familjeliv med de
älskande mellan vilka står familjeegoismen
och pengarna, friskt och omedelbart liv
kommer oss till mötes i det brev Margery Paston
1 november 1482 skrev till sin make i London:
"Herre, jag ber dig, att om du stannar länge
i London, det måtte behaga dig att skicka efter
mig, ty jag tycker det är länge sedan jag
låg i dina armar." Man ger författaren rätt i
hans konklusion om människonaturen genom
tiderna: "Pius ga change, pius c’est la mëme
chose!"
6 BLM 1945 iv
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
