Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Ytterligare detaljer till bilden av 1300- och
1400-talets England ger studien "Medeltidens
’Gröna Ängar’". Som namnet anger behandlar
den de kyrkliga mysteriespel, som uppfördes
vid de kyrkliga högtiderna av borgarna i en
del engelska provinsstäder. Dessa enkla spel,
som framställde händelseförlopp ur bibeln,
uppblandades med rent profana gyckelscener,
men de voro ändå högt skattade för sitt
religiösa innehåll och framfördes i kyrkans hägn.
När här i Sverige för en del år sedan Marc
Connellys "Guds gröna ängar" uppfördes på
Dramaten väckte detta en storm av ovilja från
den högklerikala falangen och våra dåtida
nazister. Langenfelt har roat sig och oss med
att påvisa hur lika "Guds gröna ängar" är
medeltidens mysteriespel. De skilja sig däri att
det moderna skådespelet är innerligare,
anständigare och mera koncentrerat. Man har t. o. m.
svårt att tänka bort möjligheten av en
påverkan. Vår statliga kyrkas inställning är en
annan än den katolska kyrkans under
medeltiden. Men så saknar ju också vår statskyrka
varje grepp om folket och är helt steril i sina
försök att tillfredsställa religiösa behov.
Efter en färgrik essay om "Drottning
Elisabeths apotekare" ger oss Langenfelt så i
studien "Om mördare" två detaljrika
litteraturhistoriska situationsbilder. Först en inblick i
shakespeareforskaren Hotsons mödor vid
utrönandet av skaldens förhållande till släkten
Lucy, ett kapitel som lektor Rohnström som
hastigast redogjorde för i sin bok "Vem var
Shakespeare?". Så en annan bragd av samme
forskare, nämligen hans upptäckter kring
händelseförloppet vid Christophe Marlowes hastiga
död. Skildringen av dessa båda forskarbragder
lönar sig ej att försöka hastigt sammanfatta,
varför jag får nöja mig med att hänvisa till
Langenfelts framställning.
Den längsta essayen i samlingen har
Langenfelt ägnat "Gustav Vasas barn och England".
Här rekapitulerar han dels egna tidigare
forskningar i ämnet, dels Ingvar Anderssons
resultat i "Svenskt och europeiskt 1500-tal", dels
kommer han också med nya bidrag till detta
roande och intressanta avsnitt ur Vasasläktens
historia. Vi få bl. a. en redogörelse för de
olika spekulationerna kring Hamletgestalten.
Den teorien har ju framkastats att Erik XIV
skulle ha varit Shakespeares modell till Hamlet.
Med lugn och saklighet och utan önskan att
hävda en "nationell" synpunkt avväger
Langenfelt olika skäl mot varandra. Tydligt är att
knappast något talar för att Erik varit skaldens
förebild. Eriks olika försök att vinna drottning
Elisabeths hand och hans samtidiga
giftermålsaffärer på annat håll återger Langenfelt
i en lustig belysning genom att oavkortad
citera den instruktion som Erik gav sina
diplomatiska ombud 1562. Även hertig Johans
misslyckade friarresa 1559 och prinsessan Cecilias
öden i England har fått sin beskärda plats
i Langenfelts studie. Det är en synnerligen
livlig tavla han rullar upp och hans
personkarakteristik är god.
Så återstår i samlingen en essay om Ben
Jonson, där Langenfelt visar hur en författares
fantasi lett honom rätt i förutsägelser om
framtiden men hur hans fördomar hindrar honom
att ta förutsägelserna på allvar. Det gäller de
av Jonson ständigt hånade nyhetsjägarna, som
han enligt egen mening utsatte för drift genom
att i komediform skildra hur de organisera en
differentierad nyhetstjänst, som Jonson i sin
fantasi gett alla de egenskaper som är
utmärkande för den nyhetsorganisation, som står till
moderna tidningars tjänst.
Som helhet är Langenfelts bok både roande
och fylld av kunskap. Den är rik på synpunkter
och utblickar och är dessutom lättläst.
Jan Cornell
Aristokratisk frondör
Harold Nicolson: Önskan att behaga. En
historia om Hamilton Rowan och de
förenade irländarna. Översättning av
Nils Holmberg. Bonniers
1945. 10:—.
Man fattar inte, varför Harold Nicolson har
gett sin bok om sin bisarre förfader — hans
morfars farfar — titeln "Önskan att behaga".
Om det var någonting, som den excentriske
Archibald Hamilton Rowan struntade i, så var
det vilket intryck han gjorde på andra
människor. Han försökte verkligen en tid vinna
Dublin-proletariatets gunst och lyckades ganska
bra med det, men med sin egen klass, den
engelska aristokratin, kom han tidigt på kant.
Hamilton Rowan var född oppositionsman, en
långvarig vistelse i Paris på 1770-talet gav
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
