Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bara taga ut vissa pessimistiska uttalanden av
svenska ämbetsmän och privatpersoner, fällda
i brev eller vid tröstlösa tillfällen, är att göra
Sverige och svenskarna före Bernadotte orätt.
Visserligen befann sig Sverige kring och strax
efter sekelskiftet i ett nedan, fattigt och utarmat
i synnerhet efter kriget 1808, trångt och smått,
delvis även depraverat. Visserligen levde
svenskarna med regering i spetsen kanske nog så
mycket på lösa boliner och stod socialt på en
mycket primitiv ståndpunkt — men månne det
var bättre i Norge? Och så förtvivlat var nog
inte läget som Hauge framställer det. Och allra
minst besjälades svenskarna av längtan att
förena sig med Norge — det var nog för att skaffa
Finland tillbaka som Bernadottes val blev
populärt från början, understött av den
opportunism, som svenskarna i alla tider
ådagalagt och som kanske bottnar i deras äventyrliga
vikingalynne: lusten att kasta sig i ständigt
nya äventyr och segla med första förbara vind
ut i en villande värld! Vad som också ger ett
felaktigt intryck är framställningen av Carl
Johan såsom ständigt förundrad över sitt eget
öde. Han hade sett för mycket för att inte finna
det naturligt — i familjen var man van vid att
furstekronor regnade ned på huvudena och att
man reste långa vägar för att sätta sig på en
främmande tron och börja bestämma över
något folk om vars seder och liv, psyke och
önskemål man inte hade en aning!
Betecknande är ju dock för tiden att de allierade
verkligen ett givet ögonblick tänkte på att sätta
Bernadotte på tronen som efterträdare åt
Napoleon.
Allt detta får man redan till livs i en kort
översikt, vilken delvis verkar programförklaring
och dels "översikt över vad som hänt i
föregående nummer". Denna översikt bryter sig
helt ur skildringen i själva boken.
Eller egentligen är denna haugevolym varken
skildring eller framställning av någon fortgående
utveckling av varken ett yttre eller ännu mindre
ett inre förlopp. Boken är närmast en
anekdotsamling — ganska lik sådana som nyfikna
läsare i alla tider kastat sig över med samma
hunger som de höra på intimt societetsskvaller,
begärliga sjukdomshistorier, politiska skandaler
eller annat sådant. Om den också inte utan
omsvep förklarar ståndpunkt som de gamla goda
böckerna "Anekdoter om de kungliga franska
mätresserna" eller "Anekdoter om Gustav III:s
privatliv" så är nog skillnaden inte stor. Vad
man emellertid får erkänna är att Hauge läst
förskräckligt mycket, att han för allt vad han
läst har ett otroligt minne, och att han gett
läsaren med fulla händer del av dessa sitt
minnes skatter. Alla historiker använda sig av
memoarlitteraturen — tyvärr på bekostnad av
tidningslitteraturen, som Hauge alldeles
försummat — och det är ju genom samtidas
uttalanden, som man får den bästa inblicken i
sällskapsliv, seder, miljöer och tänkesätt. Hauge
har också ett sinne för tidsskildring och
dramatiskt motsatsförhållande som är ovanligt. Tyvärr
är det myckna han läst honom icke nog: Han
har fortfarande kvar sin mani — fullt medveten
antagligen om att anekdoter bli tröttsamma om
man bara radar dem efter varandra — att
interfoliera dem med piffiga skildringar ur egen
romantisk fatabur. Månskensscener och
sentimentala reflexioner, ansiktsuttryck och
situationer skapas utan hänsyn till varken
verkligheten eller ens till trovärdigheten. Det finns rent
otroliga syner och sagor i denna bok — jag
nöjer mig med att nämna en sådan där
praktbit, då Carl Johan föll i melankoliska
reflexioner över att han i sin omgivning överallt
påmindes om "ett förflutet som inte var hans".
Det var en ljus sommarnatt, han kunde inte
sova, steg upp ur sin säng och gick ut i
Drottningholms park, där han satte sig på en bänk
och föll i dystra tankar just över detta
främmande förflutna. Hauge tillägger till sin högst
personliga framställning: "Här talade det till
honom med något av Eolsharpornas klagan, och
allt instämde med Herkules som stod där mitt
i den grinande tomma bassängen och svängde
sin klubba förgäves." Ibland slår
inbillningskraften helt slint, som till exempel när
författaren berättar om ett tillfälle, då "Prinsessan",
Sophia Albertina, konungens syster, trädde in
med majestäterna "mager och stel i sin tvungna
jungfrulighet". Sophia Albertina var redan som
flicka knubbig och blev med tiden alltmer
frodig, fet och bastant. Jag tar mig friheten
hänvisa till ett utomordentligt intressant porträtt av
henne som förekommer på s. 40—41 i den
nyutkomna boken om Oscar I.
Man står undrande inför ett sådant verk.
Skulle det inte ändå vara lämpligare, att de
författare som utrustats med en så romantisk
fantasi använde en annan form och slutade upp
med att skriva under vetenskapligt camouflage.
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
