Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fientliga stämningar stimulerad tendens att
isolera sig från Nordtyska förbundet.
Efter åtminstone ett halvårs enträgna mödor
dels hos kung Vilhelm och hans omgivning,
dels i Madrid, nådde Bismarck den 19 juli
1870 äntligen det stora målet: fransmännen lät
provocera sig till att avge krigsförklaring.
Naturligtvis är den som låter provocera sig
inte alldeles utan skuld till vad som följer.
Weibull kunde kanske något starkare ha
under-strukit detta. Frankrikes folk och regering med
Napoleon III i spetsen var visserligen oerhört
starkt övervägande fredligt inställda, men det
fanns ett krigsparti, vilket f. ö. även Weibull
nämner, och hertig Gramont, som från maj
1870 var utrikesminister, tillhörde den
aktivis-tiska riktningen.
Bismarck räknade även med att den av
honom energiskt frampuffade Hohenzollernska
tronkandidaturen kunde gå igenom utan att
något krig uppkom. Även i detta fall öppnade
sig lysande utsikter för hans statskonst: huset
Hohenzollern skulle genom att bekläda även
den spanska tronen skaffa sig en ställning
liknande Habsburgarnas på 1500-talet — skrev
ministerpresidenten i sin s. k. Immediatebericht
till kung Vilhelm i mars 1870.
Bismarck bestred senare offentligt inte bara
detta påstående utan även praktiskt taget alla
de viktigare mått och steg han hade företagit
som förberedelse för kriget. Hans "Gedanken
und Erinnerungen" ger en groteskt vanställd
bild av förloppet. Weibull ger ytterst roande
belägg på den sagolika fräckhet, med vilken
Bismarck i tal och skrift försökte ljuga bort
hela sitt ansvar för krigsutbrottet 1870. Roande
är även den undersåtliga kritiklöshet, med
vilken den tyska historieskrivningen till en början
tog alla den store mannens uppgifter för goda.
När bevismaterialet blev alltför förkrossande,
svängde den tyska historieskrivningen in på en
ny linje. Hermann Oncken godtar sålunda
Bismarcks ansvar för den Hohenzollernska
tronkandidaturen men hävdar, att han handlade
i självförsvar: Frankrike skulle ha stått i
beredskap att tillsammans med Österrike-Ungern och
Italien "inringa" Preussen, när Bismarck slog
till. Frånsett att en gruppering av nämnt slag
aldrig skulle ha kunnat "inringa" Preussen
i någon som helst mening, synes det här gälla
en ren konstruktion. De försök att åstadkomma
en fransk-italiensk-österrikisk gruppering, som
Napoleon III 1867—69 hade gjort, nådde inga
påtagliga resultat, och några som helst bevis
för att offensiva planer mot Preussen skulle
ha förelegat, har åtminstone hittills inte
före-bragts. Åke Thulstrup
En talangfull
anekdotberättare
Yngvar Hauge : Carl Johan. Kronprinsen.
Översättning av Elsa Thulin. Bonniers
1944. 14: —
Den nya delen av Yngvar Hauges brett
upplagda verk om Carl Johan är i många avseenden
mer intressant än den föregående och kommer
säkerligen att förbli verkets centrala volym,
såvitt som tiden som den omspinner är den mest
romantiskt äventyrliga i den förste
bernadottekonungens liv. Ännu alltjämt är han Bernadotte
med den inre motsättningen mellan sitt franska
psyke och sin svenska omgivning och
verksamhetskrets. Hauge ser också i honom närmast och
framför allt fortfarande
marskalken-fransmannen-främlingen och bedömer honom som sådan.
Därom vore intet ont att säga, om inte rätt så
många frågetecken finge sättas för de
kategoriska uttalanden som oavbrutet göras.
Det gäller framför allt bokens huvudtema:
inbördesförhållandet mellan de två länder och
folk varav det han kallar Skandinavien består:
Sverige och Norge. Först och främst äro vi väl
ändå vana att med denna beteckning avse ett
mindre inskränkt område — och så får man
väl ändå medge, om man ej vill anklagas för
partiskhet, att så viktigt som Norges
förvärvande framställes i Hauges bok var det dock
icke i verkligheten. Att detta skulle ha varit
svenska folkets intensivaste önskemål sedan
Gustav III: s dagar och att detta skulle begärt
föreningen i gengäld mot den krona som gavs
Bernadotte kan väl knappast bevisas.
Förhärligandet av Kristian August, och Norge,
spelande rollen av "räddningsplanka, som den
drunknande klamrar sig fast vid" visar en
övertro på allt norskt, som är lika rörande som
förvånande. Med godtyckligt användande av citat
kan man bevisa både att Nero var av tysk
härkomst och att Napoleon aldrig har existerat, allt
beroende på hur man sammanställer citaten. Att
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
