Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Margit Abenius: Instängd — utestängd. Reflexioner kring Pär Lagerkvists ”Dvärgen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
INSTÄNGD — UTESTÄNGD
Reflexioner kring Pär Lagerkvists "Dv är gen"
När jag läste "Dvärgen" första gången erfor
jag en egendomlig känsla av besvikelse och
tomhet, som om sagan trots språkets ovanliga
skönhet och det helas illusionskraft, vilken är
utomordentlig, i grund och botten vore alltför
enkel och på något vis stillastående. Men när
jag återvände till verket slog intrycket om i sin
absoluta motsats: den förbryllande
mångtydigheten och den häftiga dynamiken framträdde
nu och mobiliserade tanke, grubbel och fantasi
till högsta beredskap. Till sist blev jag verkligt
besatt av boken, man skulle nästan kunna säga
dvärgtagen. Vad återstår då annat än att
försöka analysera upp det kluvna intrycket.
Människors reaktioner inför "Dvärgen" förefaller
vara mycket varierande, och högst olika
tydningar av dess idé tycks kunna göras — så som
alltid är fallet i fråga om betydande konst.
Något som alla torde kunna komma överens
om är emellertid att "Dvärgen" som diktverk
hör till kategorien "det intressanta" och att den
är något av det mest egenartat personliga i en
diktarproduktion, vars förnämsta särmärke just
är originaliteten.
En skarp gräns består i diktverket mellan
dvärgens värld och människornas, trots att en
hemlig tråd också förbinder dem med
varandra. Dvärgen själv är avgjort dominerande.
Han uttrycker sig hela tiden i en jagform, som
ofta blir det egenkära uttrycket för en
personlighet som är ytterst medveten om att han
"äger sig själv" och att det är något särskilt
med just honom. Strängt taget är det ganska
mycket dvärgen har att meddela om sin
per-sonlighet: han är klart individualiserad både
i fråga om yttre och inre egenskaper. Det mest
slående draget, själva den springande punkten
i hans psykologi, är äckelreaktionen inför det
animala livets, särskilt sexualitetens yttringar.
Allt sådant: förälskelse i alla former och
människors naturliga behov, såsom deras
glupskhet och törst, överhuvudtaget allt påträngande
kroppsligt, inger honom den största
vedervilja, och han uttrycker sin avsky i de
känslouttryck, präglade av våldsam aversion, som
i liknande sammanhang ofta återkommer hos
Lagerkvist och för många gör hans språk
så stötande oartikulerat och grällt, så
nerv-raspande, uttryck som i sig har något
dvärg-artat eller jättelikt, därför att de är bålstora
men innerst inne kraftlösa och svaga, sådana
som spricker för solen; jag menar ord som
oerhört, fruktansvärt, hiskligt o. s. v. (Var och
en som har upplevt ångest- och skräcktillstånd
vet att de sakliga och nyanserade orden då
försvinner ur språket för att ersättas av de
affek-tiva. Detta känslospråk, hetsigt och hetsande
och annars ovanligt i konst, har Lagerkvist
kanske aldrig använt med större mästerskap än
i "Dvärgens" skönt mejslade prosa.) Det
förkrympta sinneslivet hos dvärgen motsvaras av
ett andeliv som är alltigenom förvridet och som
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
