Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Margit Abenius: Instängd — utestängd. Reflexioner kring Pär Lagerkvists ”Dvärgen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INSTÄNGD —
UTESTÄNGD
draperar sig i konstfulla förklädnader. Hans
kärleksliv blir asketism: i smädelser och
gisselslag finner det sin utlösning. Hans
skönhetssinne, som är mycket utpräglat — dvärgen
verkar överhuvudtaget bildad, hans smak är
kultiverad och han har sinne för det glansfullt
stora och förnäma — yttrar sig som esteticism
och formdyrkan. Handlingsliv och
verksamhetslust, en annan viktig mänsklig funktion,
finner hos dvärgen sitt rätta uttryck först i
heroismen, en heroism som blir grotesk genom
dvärgens diminutiva format. När han travar
fram i rustning gör han själva Kriget löjligt.
Dvärgens heroism kan i och för sig synas
motsägelsefull och sammansatt, på en gång
disponerande för krigiskhet och motverkande
krig, ty egentligen kväljs han ju av blod och
av den kroppsliga förnedring som följer i
krigets spår. Flera gånger framhåller han sin
blödighet. Bättre än i renässanskrigets
närkamp borde han passa i de långskjutande
kanonernas tidevarv, där nerverna slipper
konfronteras med förödelsen. Men det är att märka att
i de ögonblick då dvärgen utför sina onda dåd,
då äcklas han inte åt blodet och inälvorna, då
upplever han i stället den högsta extas:
äckelreaktionen visar sig vara ena sidan av en
dragning åt våldet. Någon sammansatthet i verklig
mening är det icke, endast ambivalens. I sin
heroism liksom i nästan alla andra avseenden
liknar dvärgen på ett märkligt sätt jätten i
Tegnérs dikt med detta namn. "Jätten" är en
verklig parallellskapelse till "Dvärgen" och är
kanske född ur mycket liknande psykologiska
och historiska förutsättningar. Dessa ord av
jätten kunde också ha kommit ur dvärgsjälen:
Hur skönt när bågens svalor
kringflyga hären,
och breda svärdet kyler
ett menskohjerta!
Dvärgen är på sitt vis en inbiten moralist,
som alltid fäller starka värdeomdömen. Reli-
giöst liv liksom etos i djupare mening saknas
däremot helt hos honom. Han kan
överhuvudtaget inte ha någon livsåskådning, ty det finns
ingenting sammanhängande för honom; varje
sak för sig kan ha en mening, men livet självt
har ingen mening alls. Kristendomen gillar
han, asketen i honom tilltalas av dess
neder-stigande i dödsriket, genom sin ondska har han
en förbindelsetråd till dess dystra och tragiska
element. Men med sin halva och skeva
dvärgsyn, som minst av allt förmår fatta en äkta
motsägelse, ser han inför krucifixet endast
förnedringen, inte segern. — Vad man vidare får
veta om dvärgen är att han har en skarp tunga
som sårar och att han är psykolog — till en
viss grad. Men annars — vad vet man
egentligen om dvärgen? Kunde man föreställa sig
dvärgsjälen visuellt skulle den vara konkav,
urholkad. "Inte heller anade de vad som rörde
sig i min själ", heter det i en scen från den
ödesdigra festen. "Vem vet vad jag, dvärgen,
reder till för hemlig brygd i mitt innersta, dit
ingen någonsin slipper in? Vem vet något om
dvärgsjälen, det mest förborgade av allt, och
där deras öden avgörs." Detta gåtfulla,
främmande, för människor obegripliga och
oåtkomliga, som skrämmande och kylande
utstrålar från dvärgens underliga gestalt, är en
av Lagerkvists största konstnärliga triumfer
i boken. Ty dvärgen — det upplever man
verkligen med sinnena, inte bara konstaterar med
hjärnan — är en varelse av annan art än vi,
en varelse inför vilken det är omöjligt att
reagera med normala mänskliga affekter.
Egentligen är det ganska egendomligt att man kan
uppfatta dvärgens gestalt som alltför passiv
och stillastående, ty i själva verket är han
ovanligt aktiv och åstadkommer en hel räcka av
händelser: vållar de unga älskandes död,
mördar de främmande gästerna på furstens önskan,
därvid utsträckande sina givna befogenheter
till att döda också bådas rival, don Ricardo,
och blir till sist det omedvetna redskapet till
2 BLM 1945 v
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
